”Mr Bones visste att Willy inte hade lång tid kvar i denna världen”. Med de orden inleder Paul Auster sin roman ”Timbuktu” som handlar om en hund och en nergången uteliggare. Och det är Mr Bones som är hunden, tvärtemot vad läsaren först tror. Hunden har hört ett svagt rasslande i Willys lungor redan den tredje februari och nu, sex månader senare, börjar Willy hosta blod. Det är främst genom nosen som Mr Bones vet saker om sin husse som inga människor vet. ”För den sanna kunskapen, för att rätt uppfatta verkligheten i dess mångahanda former, var det enbart nosen som var honom till nytta” skriver Auster.
Och det kan ju stämma – i nosen har hundar runt 220 miljoner luktsinnesceller medan vår arma näsa bara har 5 miljoner.
Med jämna mellanrum kommer rapporter om nya, ofta dråpliga, verksamhetsområden för dessa hundnosar. I våras kunde man i tidningarna läsa att polisen utbildat spermahundar – hundar som ska spåra våldtäktmän. Ett vällovligt syfte, men vem har kommit på namnet? Killinggänget? Det går liksom inte att säga ”här kommer polisaspirant Karlsson med sin spermahund”. På kulturredaktionen började vi genast skämta om de nyutbildade hundarna. Vad händer till exempel om polismännen i piketen inte har rena kalsonger?
Nu är det dags att sluta skratta. Förra helgen skrev DN om en europeisk studie som startar i höst och där hundar ska spåra lungcancer. Redan nu håller hundarna på att utbildas i Hällefors. På en skena framför dem dras en rad burkar med olika lukter. Målet är att hundarna ska upptäcka lungcancer från utandningsluft. Går försöken bra börjar man screena riskgrupper 2012, sa en nöjd överläkare.
Jag får inte de där hundarna ur huvudet. Vi vet att vi ska dö men inte när. Detta mysterium är något som så mycket i litteratur, konst och filosofi kretsar runt. Alla människor utvecklar olika strategier för att förhålla sig till ögonblicket då det ska ske. Vi shoppar och tränar och opererar kroppen. Vi pratar om vädret och grillfester och reporäntan. Vi känner ibland en knöl under huden och somliga knappar genast in numret till vårdcentralen och andra låter fingertopparna bara glida förbi. Vi både söker och avvisar tecken på att något redan börjat hända i våra kroppar, som kanske kan botas men dock. Och så kan en storpudel bara lufsa förbi oss på trottoaren och veta något om oss som vi själva inte vet.
Sokrates lär ha sagt att hunden har en filosofs själ. Paul Auster säger i sin roman att hunden är Gud – vänder man på dog blir det God. Jag känner mig inte riktigt bekväm med att behöva samexistera med de där inkarnationerna i vardagen.