En av globaliseringens paradoxala effekter är nedrustningen av mediernas utlandsbevakning. Ju mer vi kopplas ihop med världen, desto mindre får vi veta om den.

Nej, det är inte riktigt sant. Snarare är det ju så att vi översköljs av information, inte minst på nätet, från några få stora nyhetsbyråer och oräkneligt många enskilda bloggare. Sant är däremot att dagspressens traditionella utrikesrapportering – de legendariska korrespondenterna – läggs ned en efter en. Enligt facktidningen Journalistens senaste nummer har Svenska Dagbladet nu gjort sig av med sin sista korre, Bryssel-baserade Rolf Gustavsson.

Just i SvD har det under våren förts en intensiv debatt om kvalitetsjournalistikens utsatta läge. Många varningar har utfärdats.

Det är ju inte bara utrikesbevakningen som är i fara. Över hela västvärlden befinner sig dagspressen i kris. Från USA rapporteras om en tidningsdöd av historiska för att inte säga apokalyptiska dimensioner. Olika analyser görs av krisens orsak. En del hävdar att finanskrisen är boven i dramat, andra att digitaliseringen gjort ”gammelmedierna” obsoleta.

I en lång artikel i den amerikanska vänstertidningen The Nation för John Nichols och Robert McChesney fram en tredje hypotes: krisen beror inte främst på konjunktursvängningar eller tekniska innovationer, utan på att tidningarna är i händerna på skrupulösa ägare och mediekoncerner som enbart betraktar dem som vinstmaskiner, vilket har urholkat journalistiken och gjort den oförmögen att möta sämre tider.

Hotet mot tredje statsmakten skulle alltså komma från marknaden! Följdriktigt föreslår Nichols & McChesney krafttag från statens sida för att rädda vad som räddas kan av vad de betraktar som USA:s demokratiska infrastruktur, dess grundlagsskyddade offentlighet. Stödformen som föresvävar dem tycks vara något i stil med presstöd, eventuellt i form av en ”tidningspeng” (jämför skolpeng) till landets läsare.

Expressens förre chefredaktör, Bo Strömstedt, brukade tala om dialektiken mellan ord och siffror i ett tidningsföretag. Han verkade på kalla krigets tid när det också av politiska skäl var nödvändigt att ta hänsyn till mer än siffror.

Sedan blev det 1989 och kapitalismen framstod som ett annat namn på demokrati.

2009 ter den sig inte riktigt så.

I USA, alltså.