Hur kan en kulturartikel i Aftonbladet orsaka kris i de diplomatiska relationerna mellan Israel och Sverige och resa krav på bojkott av svenska företag som Ikea?
Donald Boströms artikel (AB 17/8) har en allvarlig svaghet. Den sätter punkt där det journalistiska arbetet borde ha börjat. Nämligen i hypotesen att det finns ett substantiellt samband mellan ihjälskjutningen av en ung palestinier 1992 (som han berättade om i ”Inshallah” 2001), de rykten om organstöld som florerar i bland den palestinska befolkningen och de uppgifter som framkommit i samband med den aktuella transplantationsskandalen i New York.
Boström påstår inte direkt att det finns ett samband, men artikelns utgörning och vissa formuleringar suggererar det. Exempelvis slutklämmen att det nu är dags ”att bringa klarhet i denna makabra verksamhet”. Huruvida verksamheten är makaber återstår ju att bevisa.
Genom att bidra till ryktesspridning snarare än att undersöka dess faktiska grund knyter Boströms artikel an till antisemitiska stereotyper.
Det är naturligtvis inte den svenska Israel-ambassadörens uppgift att recensera artiklar i svenska dagstidningar. Nästan lika beklämmande är det att höra Aftonbladets ansvarige utgivare med darrande stämma huka bakom tryckfriheten.
Den svenska regeringen lät genom UD-talesmän förstå att Israelambassadören trampat i klaveret, att man inte gillade artikeln men att pressfriheten förhindrade fördömanden av publiceringen. Carl Bildt höll sig länge oanträffbar och hoppades att det hela skulle blåsa över.
Men det ville inte den israeliska regeringen. Det är nu
kedjereaktionen av dumheter förvandlas till något intressant. Varför vill inte Israel gjuta olja på de diplomatiska vågor som orsakats av en spekulativ tidningsartikel och en alltför talträngd ambassadör? Varför i stället spruta bensin på elden genom krav på offentliga fördömanden och hotelser om att försvåra arbetet för svenska journalister?
Som ordförandeland i EU spelar Sverige en roll i ansträngningarna att få i gång något slags fredsprocess i Mellanöstern. Det ligger i Israels intresse att lära Carl Bildt att sitta vackert vid förhandlingsbordet. Därför plockas antisemitismspöket fram ur garderoben.
Frågan är om Bildt låter sig skrämmas.