I ett förmöget och välbevakat bostadsområde på New Jersey-kusten bor finansmän. Varje dag pendlar de in till Manhattan där de ansvarar för krediter och investeringar som påverkar samhällen över hela världen.

Tack vare denna enorma ekonomiska makt kan de till sitt bostadsområde importera all den energi och alla de exklusiva konsumtionsvaror med vilka de upprätthåller sin privilegierade livsstil. Från världen utanför upplever invånarna ett vagt hot som de tolkar som ett instinktivt och svårlokaliserat hat mot allt amerikanskt: terrorism.

De ställer sig bakom en rege­ring som lovar att skydda dem. En dag visar det sig att deras bensinslukande skottsäkra stadsjeepar, i vilka de färdas in till jobbet på Manhattan, blir droppen som får de globala klimatförändringarnas bägare att rinna över.

En förödande orkan drabbar New Jersey-kusten och förintar det inhägnade bostadsområdet. Många av invånarna dör eftersom de är så rädda för världen utanför att de inte vågar följa
uppmaningarna om att eva­kuera …

Scenariot är inte hämtat ur någon Hollywoodfilm utan ur David Harveys bok ”Den globala kapitalismens rum”, märkligt nog den första på svenska (övers. Maria Åsard, Tankekraft). Det illustrerar en tes som Harvey har förfäktat, och förfinat, ända sedan han 1969 publicerade ”Explanation in Geography”. Ett rum kan inte uttömmande beskrivas med dess fysiska egenskaper och territoriella gränser. Det inhägnade bostadsområdet innefattar också flöden av energi, varor, folk och pengar. Och dessutom sociala relationer, minnen, önskningar och farhågor hos dem som lever där.

För att förstå vad Himmelska fridens torg eller Ground zero betyder krävs mer än en karta.

David Harvey är alltså geograf, enligt uppgift världens mest citerade. Han brukar själv säga att yrkesvalet nog beror på att han som liten pojke under andra världskriget följde fadern till dennes arbete vid de stora skeppsvarven utanför London.

I slutet av 60-talet kom han till USA, Baltimore och John Hopkins-universitetet. 1968 gick honom förbi: ”Jag höll på att skriva färdigt en bok.” Däremot blev mötet med den amerikans­ka verkligheten en ögonöppnare. I fattigdomen, rasismen men också det sociala engagemanget och antikrigsrörelsen såg han en inte bara politisk utan också vetenskaplig utmaning.

1971 startade han en läsecirkel i Marx ”Kapitalet” som han alltjämt håller i. Två år senare kom ”Social Justice and the City”, en modern klassiker som undersöker hur två rumslogiker – kapitalets och politikens – samspelar och konkurrerar med varand­ra. Tillsammans med kolleger som Manuel Castells sökte han komplettera den traditionella marxismens strikt ekonomiska perspektiv med ett bredare:

– Marx analyserade fabriken, vi tittade närmare på staden.

Till skillnad från andra samhällsvetare och historiker – som Habermas, Braudel, Foucault – insisterar Harvey på att den kapitalistiska ackumulationen inte sker utanför eller bortom den värld där människor verkar och framlever sitt liv.

Globaliseringen äger rum. Bokstavligen.

1989 gav Harvey ut ”The Condition of Postmodernity”, en briljant perspektivisering av den postmoderna diskussionen och hur den hänger samman med förändringar i kapitalismens funktionssätt. Under 90-talet var han tillbaka i England som gästprofessor under ett par år innan han 2001 installerades som professor vid Cityuniversitetet i New York. Det senaste decenniet har David Harvey författat en strid ström av böcker. I fokus står problemet med ojämn utveckling: vilka krafter avgör huruvida en stadsdel, en region, ett land hamnar i centrum eller världsekonomins periferi?

Men där finns också ett politiskt engagemang som snarare växer än avtar med stigande ålder, och som hämtar sitt motto från Balzac: ”Hoppet är ett minne som längtar.”

Under helgen deltog David Harvey i konferensen ”What is the common?” på Campus Linné i Göteborg.