Parollen i den nyligen presenterade kulturpropositionen lyder: Kulturen närmare medborgarna! Glansnumret är den omtalade ”portföljmodellen”, som ger regionerna makten över de statliga kulturpengarna.
Avskaffandet av den statligt garanterade minimiinkomsten till 157 kulturpersonligheter är en i propositionen marginell men symboliskt betydelsefull åtgärd. Andra är strykningen av målsättningen ”motverka kommersialismens negativa verkningar” och insnävningen av begreppet kulturtidskrift. En tredje är den påbörjade nedmonteringen av de så kallade Riks-institutionerna: -konserter, -utställningar, -teatern.
Decentraliseringstendensen är dock långtifrån entydig. I flera fall föreslås mer makt till centrala statliga institutioner. Kungliga Biblioteket, Kungliga Operan, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet, Statens musiksamlingar får alla utvidgade nationella uppdrag. Statens kulturråd får sitt fögderi beskuret samtidigt som en ny statlig analysmyndighet inrättas. Framtidens kultur garanteras fortsättning i ny skepnad.
Observera: Samtliga institutioner som marginaliseras (eller läggs ned) är intimt förknippade med den socialdemokratiska hegemonin inom kulturpolitiken (1930–90). Alla institutioner som restaureras är däremot av antingen äldre eller nyare datum.
Det är en annan kultur som från och med nu ska bringas närmare medborgarna.
Sedan andra världskriget omhuldas i kulturpolitiken principen ”armlängds avstånd”. Med det menas att politikerna har att besluta över ramarna men inte innehållet i kulturstödet. För att kulturen ska stå fri överlämnas de besluten till personer med särskild kompetens på området. En annan princip, vars betydelse har understrukits på senare år, handlar om nödvändigheten av utvärdering och uppföljning.
Det egendomliga med den så kallade portföljmodellen är att staten abdikerar i båda dessa avseenden. Eftersom regionerna i allmänhet är uppbyggda på modell från kommunerna fattas alla stödbeslut av parlamentariskt sammansatta kulturnämnder. Men till skillnad från gårdagens lokala småpåvar har dagens och morgondagens regionpolitiker att besluta över miljardbelopp med avgörande betydelse för den kulturella infrastrukturen.
Lars Nordström (FP), ordförande i Västra Götalands kulturnämnd, förkastar principen om ”armlängds avstånd”. Jag kan själv, säger han (DN 21/9), lika bra som någon konstnär.