”De flesta har säkert i friskt minne den fruktansvärda nordost­orkan som bröt ut strax före vårdagjämningen detta år och som gjorde att lufttrycket sjönk till 710 millimeter. Den rasade utan avbrott från den 18 till den 24 mars på en 3.000 meter bred sträcka, som snett skar ekvatorn från 35 grader nordlig till 40 grader sydlig bredd.”

Så börjar Jules Vernes ”Den hemlighetsfulla ön”. Lekfullhet är kanske inte det första man kommer att tänka på när man läser den passagen. Ändå finns den, och kanske där man minst förväntar sig det.

Jules Verne är detaljernas mästare, men samma dröjande vid berättelsens minsta kuggar finns i andra äventyrsböcker från samma tid. Läsaren vet alltid vad Edward S Ellis hjälte Hjortfot och hans vänner äter, vilka kläder de bär och vad deras hästar heter.

På boksidorna ryms varje klippas och gevärspipas egenartade räffling.

Det finns ett gudomligt anspråk i äventyrsberättelsernas minutiöst tecknade världsbilder. Prärier, oceaner, jordens inre och själva luften genomkorsas av longituder och kompassriktningar. Att namnge världen är att resa anspråk på att vara dess skapare. Det sena 1800-talets tidsanda talar här.

Men namngivandet och världskapandet tillhör ju också leken. I alla tider och på alla platser. I sällskap med pojkboksklassiker ägnade jag en stor del av min barndom åt detaljernas betydelse. När man ska jaga bufflar måste man förbereda sig genom att beskriva hur hästen man sitter på ser ut: mankhöjd, färg, temperament. Vid lägereldens måltid måste mossa och pinnar omdefinieras till bröd och knivar. Liksom den minnesvärda orkanen måste lekens beståndsdelar berättas fram och fogas samman till en helhet.

Berättelsernas realism var lekfullhetens bieffekt som aldrig tog loven av fantasin. Hjortfots osannolika åttametershopp och kapten Nemos outsinliga skattkista var detaljer som markerade berättelsens plats utanför verkligheten. När dagens barnhjältar Lasse och Maja vandrar genom Valleby utan att någonsin klä på sig eller äta är det alltså inte realismen som brister. För litteraturens hjältar är allt möjligt. Men Valleby är trots karta och porträttgalleri på försättsbladet en ofullbordad värld där upprepningen tagit lekfullhetens plats. I barnkulturens värld har gestalter och landskap plattats till och namngivningens magi har gått förlorad. Medan Lars Norén likt en Jules Vernesk ingenjör som förlorat barnasinnet, fyller berättelsen om sitt liv med klädmärken och delikatesser för vuxen konsumtion. Reklamens språk.

Den klassiska äventyrsberättelsens detaljkärlek speglade lekens insikt: att en världs skapelse kräver omsorg om varje liten del. Om Jules Vernes orkan hade skurit ekvatorn i en annan vinkel hade livet på Lincolnön formats enligt ännu okända mönster. Kräket Gollum behövdes för att fullborda sagan om ringen. Akilles häl avgjorde det trojanska kriget.

I dag fyller vi våra egna och barnens liv med detaljer som antingen har givits mening av någon annan, eller förblir meningslösa påminnelser om vår lust att konsumera ting. Legokartongens löftesrika rassel döljer numera bara en, och endast en, möjlig berättelse. Bolibompastudions ständigt skrattande programledare omges av en uppsjö mjukdjur och färggranna prylar som förblir orörliga, osedda och namnlösa kväll efter kväll.

Så drunk­nar vi i detaljerna utan att någonsin skymta hel­heten.