Jag har slängt halva filmhistorien på sophögen. Jag har massdumpat favoriter som Buñuel, Kubrick, Scorsese, Bergman, Coppola, Kurosawa och Godard på återvinningscentralen i Östberga.
Inte för att det känns bra, men för att jag hatar vhs. I veckan slängde jag min allra sista plastkassett som bar en etikett som jag prytt med mina allra finaste versaler: ”PANSARKRYSSAREN POTEMKIN (1925), CITIZEN KANE (1941)”. Den var en gammal madeleinekaka från min tid som finnig filmvetare då jag drömde om att vara lika självförsörjande som Ingmar Bergman med ett eget cinematek och allt. Det blev bara drömmar. Samlarinstinkten dog i takt med att jag blev äldre och tekniken yngre.
Ja, jag vet att det finns hipsters som åker på den årliga vhs-mässan i Sala och dreglar över svindyra årgångsexemplar av sällsynta dödahavsrullar som ”Thriller – en grym film”, ”The hunchback of the morgue” och ”Bårhusassistenten” (läs gärna Fredrik Strages reportage i Cinema från i somras).
Please, go ahead. Till skillnad från gamla vinyl så får jag inga känslor inför dessa könlösa magnetband. Min fantastiska 46-tummare har till och med fått mig att tvivla på om jag längre är beredd att dö martyrdöden för den gamla heliga cineastparollen ”Film är bäst på bio”.
Fast ibland tvivlar jag till och med på platteve-paradiset. Jag ska inte börja yra om kinematografer hit och laterna magica dit men när det kommer till kritan är alla mina största filmupplevelser kopplade till biosalonger tillsammans med andra – oavsett om det är i Cannes eller på Bio Rio. Därför blev jag väldigt glad när Maria Kuhlbergs makalösa dokumentär ”Han tror han är bäst” – årets hittills starkaste svenska film – fått förlängt liv på bioduken. Obegripligt nog var det ingen svensk biodistributör som trodde på detta gripande brödradrama. Det var tack vare att filmens energiska producent Stina Gardell lyckades ordna distribution på egen hand som filmen fick genomslag. Efter publiktryck och utsålda visningar i små salonger har SF gett filmen förlängt liv på duken.
Tyvärr är det inte första gången som kvalitetsfilmer inte når de svenska biodukarna, se till exempel Joachim Triers ”Reprise”, Duncan Jones ”Moon”, dokumentären ”Anvil”, den Facebookinspirerade skendokumentären ”Catfish” och den kusligt briljanta kriminalsviten ”Red Riding”. Varför dessa filmer inte kommit på bio är en gåta. Särskilt med tanke på hur många biofilmer som borde gå direkt till vhs för vidare distribution till Östberga sopstation.