Skumögd plirar han mot de neddragna persienner­na. Inte heller i dag har någon sol väckt honom, det regnar ute och förmiddagen lider redan mot sitt slut.

Efter en lång frukost och en dusch, efter att morgontidningen har tröskats igenom, är det nu eftermiddag. Han är ledig; barnen är borta, vännerna på sina lantställen, kylen fylld, tvätten vikt, diskbänken torkad, mejlen, röstbrevlådan, sms-korgen kontrollerad (tre gånger), posten upplockad från hallgolvet, sprättad och placerad i högen för räkningar.

Han har inget att göra, inget och ingen tar honom i anspråk.

Han tittar ut, det regnar nu vågrätt, vatten forsar fram längs trottoaren. Han fingrar förstrött på vinstället, inte kan han väl korka upp klockan ett?

Så han vänder sig mot tv:n. Han önskar sig ett program av blandkaraktär, kanske ett aktualitetsmagasin med samtal, reportage och kommentarer, med kultur, sport, livsfrågor och politik i väl avvägd balans. Utrikes och inrikes. Utblickar och insikter. Ett program på allvar. Men han vet vad han kommer att hitta; i SVT repriser på redan repriserade program; som en repris av morgonens ”Minnenas television” (som alltså redan från början var en repris), ett femminuters Rapport och ett ”Anslagstavlan”. Och så en långfilm från 1957. Visad i tv för trettonde gången. Och i kanalerna 3–97: gamla amerikanska talkshower, gamla amerikanska komediserier, gamla amerikanska tjuv- och polis­avsnitt, gamla engelska husköparsåpor förklädda till seriösa reportage, en hel drös gamla svenska dokusåpor med ett enda syfte – att flina åt stanken av vårt inre.

Men han eller hon kan väl inte vara ensam? Som fri- eller ofrivilligt är ledig, som har semester, pension, är sjukskriven, arbetslös, ekonomiskt oberoende – och som vill titta på någorlunda intelligent tv på eftermiddagen. En regnig dag. Nog finns här en publik att mätta. För den kanal som vill servera.

Så tycks radion resonera, där profilerade prestigeprogram konsekvent förläggs till eftermiddagarna. Och visst kräver radion mindre närvaro, visst kan man lyssna när man exempelvis kör bil, men knappast i ett möte på ett kontor, med en jordbrytare i händerna, under en komplicerad transplantation. Eller författandet av en krönika.

Argumenten mot nyproducerad eftermiddags-tv är förstås välslipade. ”Mätningar visar att få tittar då.” Gissa varför, Sherlock. Och ”Vi har en välfylld Play där du kan välja precis vad du vill ha.” Tack, men tv – åtminstone aktualitetsmagasin– ska inte vara interaktiv. Det kan andra pyssla med. Det ska inte kunna väljas och väljas bort i, hoppas fram eller tillbaka i, eller över. Det ska vara enväga, det ska överraska, lära oss det vi inte visste att ville lära oss. Om inte annat ska det vara ett par timmars intressant sällskap.

Men det får han inte heller den här svarta eftermiddagen. Kanske måste han vänta till i höst.