Inom kort är det nittiotalisternas tur att ta över medierna. De kommer inte gilla vad de ser. De kommer vilja rensa upp. Man kan bara hoppas att deras tribunal kommer behandla oss milt, försöker förstå att vi när de var barn gemensamt ville lägga om kurs från tider när självupptagna auktoriteter malde på i evighet om hur saker och ting låg till, samtidigt som världen omkring oss exploderade i Las Vegas-blinkande ljusskyltar och smaklösheten upphöjdes till norm. Och hur därmed komplett nonsens kom att styra vårt nyhetsintag och pajasen blev största tårtbiten i mediekostcirkeln.

De kommer öppna arkiven och titta på tv från 2011 och läsa nyheterna som genererades därur. Och de kommer rodna, förhoppningsvis inte rasa, över andelen berättelser om hur Han svek Henne, hur Hon lömskt gick bakom ryggen på Honom, hur dåligt Hon mådde efter allt som hänt, vilken strålande babylycka De kunde visa upp.

Och så kommer de hitta program som förtvivlat försökte navigera mellan allt blajet, som försökte hitta riktiga ämnen och behandla dem på ett seriöst men inte trist sätt.

Som ”Hübinette” i SVT 1.

Tribunalen kommer se hur respekterade nyhetsmagasinjournalisten Karin Hübinette, vilken tvingats lämna sitt uppdrag av yrkesetiska skäl, nu hade satts att göra en pratshow. Ty en pratshow var 2011 fortfarande gängse sätt att ge tillbaka en tv-personlighet dennes ansikte. De kommer se hur hon i premiärprogrammet gjorde det hon var bäst på; ställde bra frågor, framför allt motfrågor, inte gav sig, aldrig förlorade fattning eller fokus, aldrig blev haveristisk.

Problemet var bara det där med navigeringen mellan blajskären. Att vara seriös utan att bli trist.

Där satt statsministerkandidat Håkan Juholt och parerade frågor om sitt valfläsk och bredde ut sig om partiets plan för riket. Det var i perioder förvillande likt det program som Hübinette hade fått lämna, ”Agenda”. Men så skulle där nödvändigt också finnas det skojiga, kommer tribunalen bekymrat kunna notera. Juholt fick svara på varför han inte längre skojade så mycket som han brukade, där visades en rad misslyckade tagningar ur en informationsfilm, och så fick han kommentera ett kabinett bestående av fyra möjliga ministrar eller rådgivare. Där Hollywoodfrun Maria Montazami var en. Det var förfärligt.

Sedan kom knarkåtalade barnprogramledaren Ola Lindholm och sade ingenting. Jo förresten, han sade en sak – han tvivlade på hur intressant hans fall egentligen var. Därmed gjorde han den kanske bästa analysen under de där märkliga åren i 2000-talets början. Hur intressanta var egentligen våra största mediefrågor?

Och kanske är det räddningen när 90-talistkvasten börjar vina om öronen: Ja, gulp, vi upphöjde gravt ointressanta händelser till toppnyheter. Vi ägnade oss åt blaj. Vi försökte bara förhålla oss till vår omvärld. Förlåt oss.