Det är helt tyst. Öde. Man hör bara veden knäppa i kaminen. Några män sitter i en bastu och stirrar rakt framför sig. Länge. Jo då. Japp. Mmm.

Så börjar någon att trevande prata. Med tårar i ögonen berättar han om lyckan över en nyfödd familjemedlem. Tystnad. Ett par klunkar öl. En annan man, i en annan bastu, berättar sin historia – om förlusten av umgängesrätten till sin dotter, ytterligare någon drar sin utstakade levnadsbana men där knark, kriminalitet och fängelse en dag plötsligt förbyttes i kärlek till en kvinna och deras nu tre pojkar. Han säger att ”den här familjegrunden som livet och samhället vilar på är det bästa jag vet”. Ännu en, i ännu en bastu, hulkar och snörvlar, svett och tårar strömmar ner för hans ansikte – hans före detta tog barnet och stack, får vi veta. Det var länge sedan nu och det gör så fruktansvärt ont. Han sväljer och orden drunknar. En annan har förlorat sin fru i en olycka, och någon sin ena tvilling.

”Här, det finns en slurk kvar.”

”Kiitos.”

Det är den finska dokumentären ”Den nakna mannen” jag ser i SVT 1:s Dox. Det är inget annat än ett antal män, i ett antal bastur runt vårt östra grannland. De bara pratar, och lyssnar, de bara svettas och stirrar rakt fram. Och dricker öl, och skakar hand efter duschen.

Och det kan vara det finaste, det starkaste jag någonsin har sett på tv.

Det var förstås upplagt för att kunna bli smetigt och sentimentalt. Det skulle kunna bli en djupt romantisk berättelse full av maskulinitetens klyschor om en karg och skrovlig utsida men mjuk och varm insida och som på något sätt alltid reder sig. Som säger att livet ju måste gå vidare, och tar en klunk sprit. Men resultatet blev en bild av den avskalade människan, ful som stryk i all sin lönnfetma, och som helt utan några attribut, någon attityd eller förslagenhet öppnar sitt hjärta som om ingen kamera där fanns. En rent himmelsk dokumentärfilmsregi.

Och effekten är stärkande. Det bor en sådan godhet i porträtten, en sådan bergfast tro på människan i stort.

Efteråt sitter jag och tänker på hur omvänt allt känns. Hur man i stora delar av tv-utbudet skrattar, skriker och showar, spärrar upp ögonen och skämtar, i akt och mening att vi också ska skratta, slappna av, kanske stärkas. Men som bara gör en ledsen, orolig och irriterad, som får en att känna att det är väl mig det är fel på, att jag nog är en sur jävel bortom räddning. Medan den här ”Den nakna mannen”, som svämmar över av högst privat sorg och intimitet, inte för en sekund bär med sig känslan av äcklande voyeurism. Utan i stället någon sorts lycka.

”Vad skönt att jag kan berätta det här för dig”, säger någon därinne i den ångande hettan.

Tack, vad skönt, säger jag också. Det var höstens mest hoppfulla ögonblick.