”Mot mitten av augusti råkade min fästmö komma ur balans och försökte vid två tillfällen döda mig. Annars var det en hygglig sommar, det ska väl också sägas.”
Infinner sig inte ett visst tvivel efter den inledningen?
Helt korrekt, inte ett ord är sant. I själva verket är det ett par meningar ur inledningen på Per Gunnar Evanders roman ”Ängslans boningar”.
Tyvärr känner man inte sällan samma tvivel framför teven. Men utan att serveras någon bluffdeklaration. Man kan få för sig att program med prefixet ”doku” – och som därmed antyder att det byggs på autentiskt material, som Nationalencyklopedin definierar ordledet – skulle ha ambitionen att i någon mån visa saker som de är. Men nej, allt oftare kommer förväntan på skam.
Det är kanske inte världens största sak om ”Kändisdjungeln” åtföljs av spekulationer kring hur förda bakom ljuset tittarna har blivit: ”De är i en studio, ju, inte en djungel, och de har fått tydliga roller att spela.” Men när man ger sig ut i världen, när man slår på dokumentärtrumman och deklarerar att ”vi står här mitt i verkligheten, så här ser den ut!”, ursäkta men då får man fan i mig försöka vara sann. I alla fall undvika att så tvivel i tittarna. Till exempel när man gör naturprogram.
Vi har sedan länge vant oss vid misstanken att näringskedjan tecknats på ett mer än lovligt dramatiserat sätt, som när en stackars fridfull och vacker zebra attackeras av ett vansinnigt lejon inför en upphetsat viskande speaker, eller en slem mördarhaj – precis när kameran har sänkts under Stilla havs-ytan – verkar vilja slita hela världen i stycken.
Men det är ingenting i jämförelse med BBC:s nya ”Expedition Nya Guinea” som rullat i SVT på helgerna, och förstås även på SVT Play, där ”en grupp forskare och äventyrare ska tränga in i bergsmassiv och regnskogar för att utforska Nya Guineas hemligheter”.
”På andra sidan jordklotet ligger en ö – utmejslad av vattenfall och täckt av regnskog”, börjar en engelsk speaker till djupt dramatisk orkestermusik och bilder på dimhöljda gröna berg, och: ”Det är en expedition in i det okända.”
Gud, tänker jag. Men flosklerna och plattityderna fortsätter att staplas på varandra, experter av olika slag, i noga uttänkta kameravinklar och stödbelysning utbrister bergtaget; ”helt outforskat!”, och ”what is that?!” när ett djur kryper ur en trädstam. Alla är hänförda, ingen hade en aning om denna artrikedom, de liksom bara drog till Nya Guinea på vinst och förlust: ”Här kan finnas stora okända däggdjur gömda för världen.”
Hemligheter? Okända? För vem?
”Expedition Nya Guinea” är bland det värsta som har visats i genren dramatiserat dravel, det är en exotiserande överlägsenhet i skenet av kravlös kärlek till naturen. BBC framställer nationen Nya Guinea som helt okänd och outforskad – ända till nu, ända till de kom dit och upptäcker. ”Det är första gången någon går ner här”, säger en forskare i en brant, och filmas nerifrån. ”Det är fenomenalt!” pustar en annan när en trädkänguru skuttar förbi.
Riktigt illa blir det när lokalbefolkningen ska hjälpa till. En lägligt luggsliten karl står och hojtar ut över en dal. Mannen pausar för att engelsmannen i kakidress andtrutet ska kunna säga in i kameran: ”Han sjunger oss in i dalen”, och så fortsätter sången till det är dags för nästa deklaration: ”Han öppnar den så att inte naturen ska bli arg på oss.”
Det här kan inte vara sant, tänker jag och känner tvivlet växa likt en regnskog i sinnet. Än en gång.