Tänk dig att hennes kungliga höghet kronprinsessan Victoria avbryter mitt i prästens ”och tager du” och ropar ”Nej, förlåt, jag kan inte delta i detta”, hissar klänningen med släp och allt, snubblar nedför mittskeppet med en blick av lika delar rebellisk uppspelthet som skam, och på kyrktrappan sliter av sig oskuldsfullhetens vita drapering, hoppar in i en folkabuss ur vilken jamaicansk dancehall dovt pumpar ut. Och försvinner.

Det hade varit något, det. År av dygnet runt-rapporteringar om Victorias nya liv i Kingston och Daniels grubblande vandringar ute i den slottspark som skulle bli hans hade följt, liksom bilder på hur hans majestät konungen bekymrat tittade på uppifrån gemaket och hur hennes majestät drottningen i pur förtvivlan maniskt hade börjat mala korv i långa rader nere i lant­köket: ”Hon sade nej!”

Så kommer det givetvis inte att bli. Det kommer att sägas ja den 19 juni, och ordet ja! kommer att dominera samtliga medier.

Om detta skulle söndagskvällens ”Agenda” i SVT handla. I alla fall delvis. ”SVT bjuder på flärd och fest i månader inför kungabröllopet. För mycket och för okritiskt?” löd frågeställningen inför en debatt mellan Nalin Pekgul, Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande, Mats Svegfors, vd för bröllopsstorsatsande Sveriges Radio, samt Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg. Där fanns också inklippta intervjuer med bland andra skvaller­nestorn Sten Hedman och SVT:s gamle kunga­bevakare Claes Elfsberg. Jämförelser gjordes med kungabröllopet 1976 och analysen var självklar: mediebevakningen då var en viskning jämfört med det vrål som kommer att ackompanjera kommande kronprinsessbröllop. Där hade en intressant debatt kunnat starta – hur hamnade vi här? Vilka krafter gör att till och med public service satsar hårdare än någonsin på inte bara bröllopet ur ett nyhetsperspektiv, utan parallellt deltar i en oreflekterad rojalistisk yra ner på minsta bloggande fnitternivå?

Naturligtvis blev inte mycket sagt. Mats Svegfors irriterade sig på vad han menade var Åsa Linderborgs faktafel i smådetaljer och Nalin Pekgul tyckte bara att bröllopet ”är kul” som nationell samling då vi ändå inte är med i fotbolls-VM i år. Det var ingen överraskning – kvar av socialdemokratin finns ju nästan bara populismen – men Pekgul sade också något annat, något viktigare: ”Det finns ett enormt intresse och efterfrågan måste tillgodoses. Folk vill gärna veta vad som händer.”

Gör det? Vill vi?

Det är snarare så att det är medierna som har blivit intresserade av flärden i allmänhet. Den ”utveckling” som har skett handlar inte om något plötsligt ökat behov av rosa drömmar hos det ständigt felciterade ”svenska folket” – och att medierna tjänst­villigt svarar upp mot detta behov – utan om en yrkeskår som har tröttnat på att vara grå granskare med taskiga löner och sjavig klädsel och nu vill få lite bladguld stänkt på sig. Det har mindre med svensk rojalism – konstant hög – att göra och mer med mediernas uttåg ur den dammiga vänster­garderoben: det är roligare att säga ja, roligare att bejaka en champagnesprutande vulgariserad överklass som i mediernas kärleksfulla omfamning smälts samman av såväl dokusåpapajasar som kungligheter, roligare att mingla i Båstad än att sitta i spalterna och gnälla om orättvisor.

Om detta hade man kunnat tala.

För själva händelsen, att en prinsessa gör en groda till prins och att medierna i en monarki rapporterar vitt och brett om detta, är det minst dramatiska i utvecklingen.