”Gör det inte pappa!”. Jag ska inte påstå att barnen varit förtvivlade, men rätt bekymrade när jag fått något blankt i blicken av TV-shop, och varit mycket nära att beställa den där fantastiska H2O-moppen som ångar sig fram över golven. Den där magtrimmern med multifunktion. Den fullkomligt fantastiska skiv-, mal- och mixermaskin av okänt ursprung som man får på köpet.

Varför? För att produkterna som förmedlats har gett sken av att vara små steg på vägen till en bättre fungerande vardag. Ett bättre liv.

Det är inte konstigt alls i ett land där folket närmast masturberar till bilbesiktningsprotokollet – inga anmärkningar! – njuter av att lämna deklarationen i tid, ramar in datakörkortet, låter vettvillingar på träningscyklar vråla åt oss, jublar i religiös hänryckning när tandhygienisten sliter sönder vårt tandkött. Som i varje moment vill vara någon eller något till lags. Att göra och vara rätt.

Det är vad den svenska populärpropagandan, i tv i synnerhet, handlar om: Något är fel med dig – egentligen allt, men säger vi det blir det strömhopp från rikets alla utsiktspunkter – men vi vet hur du blir mer rätt. Så här klär du dig, så här bygger du om, inreder du, tränar du, så här mycket ska du väga, så här ska du uppfostra dina ungar, och hundjävlarna, och sköta ekonomin, och dejta, och odla, och fria. Och naturligtvis: Så här lagar du mat, bonde.

På senare tid har en liten kantring skett. Det står inte längre lika högt i kurs att sitta i ett mediehus i Stockholm och döma drängarna i dikena runt riket. Så man gör dem själva till både deltagare och domare. Programmet ”Halv åtta hos mig” i TV 4 är bara ett, där alldeles vanliga medborgare fått bjuda tre andra på var sin middag, som kommenterats av Helge Skoog och sedan ­poängsatts av respektive gäst.

Nu har konceptet utvidgats – ”Klockan åtta hos stjärnorna”. Det är exakt samma sak, men där celebriteter i stället för vanliga medborgare lagar middag åt varandra. Hur de här människorna kan kallas stjärnor är både oklart och deprimerande; jag vet knappt vilka de är och de uppträder tvärtom – kramas första gången de ses, bär keps till bords, vänder ovant bort andra kinden när den ska pussas, lagar mat i boxershorts, snubblar omkring i strumplästen. Några för att de inte kan bättre, andra mycket medvetet.

Som Erik Hörstadius. Det ser förfärligt ut hemma hos honom, det gör han själv också. Men hans agerande öppnar upp ett litet subversivt fönster åt oss. Han – och Helge Skoog som i varje bisats driver med hela konceptet – visar att de som i varje detalj försöker göra rätt också tydligare exponerar sina tillkortakommanden, blir intetsägande skuggor av intellektuella människor. Och att de som sätter sig upp mot idealens konformitet får med oss andra, en efter en.

Det kan vara en revolution på gång. Vi kanske åtminstone kan lägga TV-shop till handlingarna nu.