Ta en kaka till. Artighetsbesöken hemma hos farmor eller mormor var tyvärr både fåtaliga och smärtsamma. På rejäla portioner söndagsstek, potatis, svartvinbärsgelé och inlagd gurka – och obligatorisk backning – följde kaffe, kaka, och kaka, och en kaka till. Allt som hördes var knäppet i stavparketten, väggklockans tickande, dova påminnelser om trafiken utanför och magmunnens kvidande under trycket. Min blick flackade nervöst. Jag tog en kaka till.
SVT:s serie ”Teatersupén” får mig att minnas de där proppmätta söndagseftermiddagarna.
Här samlas ett antal ensembler ur förra årets svenska teaterrepertoar efter föreställningen, går ner i varv och pratar lite med varandra. Om konsten, pjäsen i allmänhet och livet i stort. Formerna för samtalet? Mat, givetvis. Genom att laga mat tillsammans och bjuda till bords. Så ser intervjuformen i svensk snackteve ut i dag. Det kan vara tidigare sommarpratare , forna stjärnor på ett slott, kolleger på skärgårdstur, okända människor som ska bräcka varandra i hemmet, eller kommande scenstjärnor, spelar ingen roll, alla ska samlas över en bättre middag och låta ordet gå runt bordet. Snacka skit, så där som folk gör när folk äter middag, bjuda på sig själva.
Självklart brukar inte någon söndagsstek stå i centrum, utan smörslungad lamarygg eller timjanspäckad lämmel, svagt upphettad i 82,5 grader varm olivolja som kallpressats på exakt 1 712 meters höjd i Peru. Och på det en utsökt jordgubbsrisotto toppad med rostad lakritsrot.
Alla lagar mat, och framför allt – precis alla människor i det här landet ska kunna laga exklusiv mat. Det är bra, rikets samlade spetskunskaper i matsnobberi torde vara ett mått på hur lite de senaste årens kriser har tärt på Sverige. Gourmetindex.
Det är lite synd att just ”Teatersupén” skulle bli den där sista tevetuggan som kom att stå mig upp i halsen. Det är annars ingen dum idé – om nu en gång för alla tevekanalerna har bestämt sig för att lägga ned journalistiken och bara låta objekten prata med varandra – att samla dem framför en köksö och/eller vid ett gustavianskt matsalsbord. Jo, det har blivit vedervärdigt ett antal gånger; självupptaget nonsens om varandras förträfflighet. Men det har också fungerat bra vid något tillfälle. Och ”Teatersupén” hade med sitt upplägg, och utförande, chansen.
I lördags – det fjärde avsnittet, som liksom de tre tidigare finns på SVT Play – träffades ensemblen från sommarens Parkteaterturné av ”Figaros bröllop” för att ta del av skådespelarna Sven Ahlström och Johannes Bah Kuhnkes kokkonster. Parkteatern har en unik och väldigt intressant historia, Ahlström och Bah Kuhnke verkar också vara intressanta skådespelare uppenbarligen med huvudet på skaft. Övriga ensemblen också, och deras arbete tillsammans i utomhusmiljön är speciellt. Thorsten Flinck är väldigt bra som speaker; återhållet dramatisk och temperamentsfull, och med viss ironisk ton i mungipan: ”Teaaaater”, säger han skälmskt. Kort sagt: för en gångs skull vore allt och alla intressant att få höra och se mer om.
Men det hanns inte med på 28 minuter. Det skulle handlas på deli, fräsas korv från Mallorca, späckas lamm och vispas sorbet, och serveras under glada former.
Hoppas att det smakade. Själv känner jag mig bara dum som tittar på. Och jag orkar inte en kaka till nu.