Bilder som ofta gränsar till uppfattningen av Afrika som ett enda land.
Afrika är hett i SVT just nu. Engelsk-amerikanska ”Damernas detektivbyrå” rullar på, ett teveseriernas doftljus med bilder av Botswana i prunkande pastellfärger och tempererad sol, en detektiv (spelad av en amerikansk soulsångerska) som tar sig an lagom mysiga gåtor. Och i lördags visades ett möte mellan ärkebiskopen Desmond Tutu och entreprenören Richard Branson där vi, i korta sekvenser mellan excesser i flamsande och inbördes beundran-pingis, fick små inblickar i oberoende världsförbättrarorganisationen The Elders.
Vidare, i söndags visades den svenska, annorlunda och rätt intressanta dokumentären ”Afrikas ryggrad”, om kvinnorättsprojekt i Kenya och Ghana. Och på torsdag ska vår egen Henning Mankell intervjuas i sitt Maputo, av en norrman.
Fint. Fler bilder från Afrika.
Men, bara som ett tips – det finns tusen och åter tusen lokalt filmade afrikanska kulturyttringar att köpa in till svensk teve. Nollywood i Nigeria är ett pyttelitet exempel men samtidigt världens andra största filmindustri med 200 inspelade filmer varje månad – nog torde väl någon minut kunna visas härifrån? Inte bara SVT-Kobras, i och för sig utmärkta, reportage alltså.
För det vi får se är våra bilder av Afrika, inte afrikanska bilder av Afrika. Det är bilder som påfallande ofta gränsar till uppfattningen av Afrika som ett enda land, inte 53 självständiga stater på världens näst största kontinent.
Och det må vara med stor respekt, välvilja och solidaritet som kamerorna riktas ditåt, men handen på hjärtat – hur har vi det med skärpan? Grumlas kanske blicken av gammal kolonialism?
Frågan måste ställas i det femte exemplet från Afrikaexplosionen i teve: analyserna efter Flec-gerillans attack mot Togos fotbollslandslag. Aldrig någonsin har de afrikanska fotbollsmästerskapen fått sådan svensk uppmärksamhet. Det krävdes en tragedi.
Man bör ifrågasätta en rad saker i sammanhanget; var Angola – plågat av ett nästan tre decennier långt inbördeskrig, och med fortsatta separatiststrider i provinsen Cabinda – redo att arrangera mästerskapen? Varför förlade Angola gruppmatcher just där? Och hur i hela världen kunde Togos landslag välja – mot bättre vetande, och mot mästerskapsorganisationens rekommendationer – att köra buss genom området?
Man kan också debattera om huruvida det var rätt av Togos regering att dra tillbaka nationens deltagande efter dödsskjutningarna.
Men det man gör är något annat – man snackar om Sydafrika.
Omgående efter gerillaattacken började ett antal europeiska röster höjas kring Sydafrikas förmodade oförmåga att arrangera sommarens världsmästerskap i fotboll. Ett antal europeiska fotbollsledare, av alla människor, kunde helt oemotsagda med en tevemikrofon i fejset gapa om att ”det här” visar att man inte kan garantera säkerheten där. I Sydafrika.
De vet inte ett jota om Sydafrika, de har ingen aning om Sydafrikas planer för säkerheten för deltagande idrottsmän där, de struntar tryggt i att det är en helt annan nation det handlar om, och att det från Cabinda är sisådär tre hundra mil till närmaste sydafrikanska VM-ort. De behöver inte, det är Afrika vi pratar om här och vi kan alla fortsätta att teckna Afrika som likadant överallt, och för alltid. Utan en enda motfråga.
Från och med i dag skriver Niklas Wahllöf tv-krönikor på tisdagar, Johan Croneman kan vi läsa på torsdagar och Jenny Damberg skriver radiokrönikor på söndagar.