Man får säga att förutsättningarna är rätt skrala. Jag har död på en planta på nolltid. Jag är så skräckslagen för vilda djur – stora som små, landgående, luftburna eller krälande – att min instinkt vid ett möte är att direkt dräpa dem. Jag mår bra av att ha hus och ljus omkring mig, när skorna är hyggligt borstade, klädfibrerna mättade av sköljmedel och där det aldrig är längre än fem minuter till en affär. Kanske är jag helt enkelt rädd för naturen.
Ändå lever drömmen om ett liv på landet i mig. Sedan länge. Den har vandrat mellan landskap, inom- och utomlands, den har modifierats kraftigt i innehåll, utkomst och miljö. Som extraordinärt idiotiskt exempel kan nämnas att ända tills jag förstod att man måste ha hundratals exemplar för att över huvud taget få snurr på verksamheten – och jobba som satan i dyngan – gick jag runt och inbillade mig en framtid som tjusig fårfarmare i tweed. Med en hagelbrakare lite lojt hängd i armvecket.
Men den vackra drömmen lever.
Tyvärr är den så pinsamt förutsägbar att svenska dokuserien ”Drömmen om landet” nu har börjat i SVT 1, måndagar.
Vi får möta fyra stadsfamiljer som ska få chansen att arbeta och leva på den svenska landsorten, sade förhandsinformationen, och jag såg mycket fram emot premiären. Så mycket att jag lyckades blunda för det faktum att allt detta (givetvis) skulle ske inför kameror, och därmed med schablonartade såväl familjegräl som kärleksnojs. Dessutom stängde jag till och med öronen för den sanningsenliga programinformationen ”för en sommar”. Vilket här betyder endast fyra veckor. Att ”prova på” ett annat liv i fyra veckor? Inför kameror? Vad kan det ge?
Ingenting, om ni frågar mig.
Nu frågade ingen mig, vilket nog var bra, för jag tror att serien kan bli populär. Man löser nämligen uppdraget till punkt och pricka. För det handlar ju inte om möjligheterna eller omöjligheterna till ett liv på landet, det handlar om vad som händer med gruppen i en annan miljö. Förstås. Kunskaper eller insikter om livet på landet kan möjligen halka med på vägen, men landet är en dekor och gruppen-under-press är det primära, enligt klassiskt snitt. Och eftersom de här grupperna är verkliga familjer – så verkliga att de känns svårt schablonartade – blir det extra intimt, extra intressant, för extra många av oss. Någon gång i vår kan troligen en tidning i krigsrubriker rapportera om otrohet, kanske till och med skilsmässa, i en av dem.
I den okända miljön sätts samarbetsförmågan på prov, känslorna kommer rusande, liksom förr eller senare längtan tillbaka hem.
Medan vi andra sitter framför tv:n och längtar bort. Det är väl kanske en av välfärdens främsta kännetecken, att vi är så blasé med våra fungerande liv att vi går och drömmer om ett annat. Att det så kallade livspusslet är så oerhört mycket mer krävande än i tider när ordet inte fanns, att vi inbillar oss att livet egentligen pågår vid en svensk kust mot ett stendött hav, på en urblåst fjälltopp eller, allra helst, i en toskansk dalgång där man kan sitta under ett risigt olivträd och lukta på en ankommen getost. Och sedan låtsas, detta universaltidsfördriv för vuxna svenskar, vara där och vara den – fårfarmare i tweed eller olivoljehjon, vad som helst.
Så vad lär oss ”Drömmen om landet”? Att familjedokuserierna troligen har en evighet framför sig – miljoner och åter miljoner kommer gärna att åka och leka våra drömmar åt oss i en annan miljö.
Och att min dröm var vacker så länge den var bara min – och stannade inom mig.