”Skolan, där livets lidande började”, skrev Graham Greene i självbiografin ”En sorts liv”.
Även om inte alla har genomgått författarens pennalistiska fostran i en engelsk Tudor-borg, kan många intyga att var det något man lärde sig i skolan så var det att lida.
SVT:s ”Vetenskapens värld” i måndags utgav sig för att handla om detta – hur göra barn både smarta och lyckliga i skolan? En ambitiös BBC-dokumentär där tevekomikern och Times-skribenten David Baddiel trängde in i ”det största experimentet av alla – skolan”. En rad forskningsinstitutioner, några skolor och något dagis, på båda sidor Atlanten, besöktes. Alla hade svaret på gåtan. Vi mötte en Stanfordprofessor som var helt klar över att man bromsar utvecklingen om man säger ”vad du är smart” till de små i stället för ”försök mer”.
Vi fick höra en Harvardekonom säga att det enda som får barn att vilja utbilda sig är löftet om belöning – cash – och därför hade han sjösatt ett sådant projekt i en mellanstadieskola. En Princetonprofessor visade i stället att – nä, det handlar om att lära barn behärska sina impulser. Och många fler. Vi fick se experiment, det röntgades hjärnor, pekades och förklarades. Det var som att jaga mellan lektioner i olika ämnen; olika föreläsare, pedagogik, hot, beröm och betygsättning.
David Baddiel var dock bra, han funderade och frågade – men nöjde sig inte med att stå och ivrigt nicka åt ett på förhand överenskommet svar. Och somligt var fascinerande, som att spädbarn, innan de ens sagt ”mamma”, klarar av att addera. Det var nämligen en professor bullet proof säker på.
Och just där är väl problemet. Det finns tusen teorier, metoder, pedagogiska grepp, religiösa hänsyn och politiska trender. Men inget: ”Hur få 30 ungar i ett rum att lära sig samma saker samtidigt?” Vi som har upplevt skolexperimentets extremer – från den sista resten av dumstrutsbestraffningspedagogik till förvirrat 70-talsfluff, ”Vem hejar ni på barn, Nixon eller McGovern?” – vet att det spelar inte så stor roll. Man hatar skolan oavsett.
Medan forskare träter kanske skolan främst skulle fokusera på att förmedla självförtroende. Inte att alla får Nobelpris, men att alla kan ta till sig kunskap. Och att vetandet var besväret värt. Utan det hoppet kan skolan bli ett långt lidande – och bara någon enstaka förmår förvandla det till stor litteratur.