Ah, våren. Kvinnor solar dekolletaget och män tittar på bakom mörka solglasögon. Rikets samlade åttio- och nittiotalister sätter på sig små tygskor, uppkavlade bomullsbyxor och randiga t-tröjor och ser ut som skeppspojkar i nervös väntan på ett stiligt flottbesök.
Det är sol och kärlek i luften.
Sol och kärlek var det även 1959, när den heta advokaten Burt Pugach stötte ihop med Linda Riss i New York. Han var 32, hon 21. Han hade eget flygplan, fina bilar och kontanter nog att bjuda Linda på de finaste resor och nattklubbsbesök. Till saken hör att han dessutom redan hade en fru och ett barn. Burt ville ligga med Linda hela tiden, men hon höll på sig. Burt lovade skilja sig från makan, men nöjde sig med att förfalska papperna. Linda nöjde sig inte, hon gjorde slut, bad honom ”get-outta-my-face”.
Men där tog det inte slut.
När Linda frigjort sig och träffat en annan blev Burt vansinnig. ”Kan inte jag få dig ska ingen annan få dig, och när jag är färdig med dig kommer ingen ändå vilja ha dig”, resonerade han och hyrde några busar som sökte upp Linda, kastade lut i hennes ansikte och förstörde hennes ögon och hennes liv.
Den amerikanska sensationspressen blev vild. Pugach dömdes mot sitt nekande till fängelse i 30 år – men fortsatte att skriva brev till Linda. Han älskade henne fortfarande, bedyrade han. Hon bytte adress, flydde. Breven fortsatte att komma. Och blommor.
Och så släpptes Burt Pugach fri efter 14 år. Och tog upp kontakten med Linda Riss – som vid det laget hade lämnats av andra män, och såg an mot en skräckfylld framtid som nucka.
De inledde en omstart. Utropstecken.
Den prisbelönta dokumentären ”Crazy love”, som tecknar Burt Pugachs och Linda Riss märkliga historia, har sänts i SVT två gånger den senaste veckan. Båda gångerna har jag hamnat framför filmen av en slump – och inte kunnat slita mig. När man ser de två i dag gamla människorna att hand i hand lugnt, sansat och verserat sitta och återberätta hela den hemska, men enligt dem själva vackra, historien tror man inte att det är sant. Det är det. Och det bara fortsätter, det bara väller fram detaljer, vansinnigheter och gamla vänner och kolleger, och alla säger samma sak: Det är inte klokt.
Det är Stockholmssyndromet i miniatyr, det är ägarbesatthet och önskan att ägas i ohelig allians. Linda till och med ställde upp som karaktärsvittne för Burt i en ny rättegång 1997, där det gällde ännu ett vänsterprassel som Burt terroriserat och hotat om hon lämnade honom.
”Crazy love” är spännande, sorglig och upprörande på en gång. Och ett förfärande bevis för att vi kan förlåta vem och vad som helst bara vi inte lämnas ensamma med vårt liv – att tvåsamheten är det enda mål som vi, hur upplysta och självständiga vi än blivit, har kvar.
Alla borde se den.