Framstegens överstepräster kan frälsa oss från mycket, men inte från kärleken till innehåll.
Jag ska inte påstå att församlingen förlöstes sexuellt, men det gick åtminstone en ristning genom bänkraderna. Någon flämtade. Vi satt på en läktare i ett mässcenter och lyssnade på en man som hojtade i ett headset. Han sade att inom tio år – och gjorde sitt yttersta för att inte sträcka ut armarna och tillägga ”mina lamm” – om tio år kommer ingen att vilja vara anställd. Alla kommer att jobba i korta projekt och däremellan upptäcka världen. Ingen kommer att handla i en butik. Ingen kommer att läsa en tidning. Och ingen enda människa kommer att syssla med något så ickeinteraktivt och passivt som att titta på tv. Föreläsningen byggdes upp mot ett crescendo: ”Med den nya teknikens hjälp kommer vi inte tolerera att serveras och styras, vi kommer att välja och påverka allt!”
Efter stående ovationer och tiotusentals nya kronor på framtidsmannens f-skattekonto samlades åhörarna i ett nyfrälst mingel medan förändringsskeptikerna, framstegets mest förhatliga fiender, försiktigt drog sig undan, löste ut sina jackor och gick hem för att inte bli ihjälslagna av den rättrogna mobben.
Vi kan väl säga att framtidsmannen freestylade rätt rejält, och fick ganska mycket fel. Åtminstone vad gäller tv. För 15 år senare låter sig halva nationen, minst, fortfarande sondmatas av tv-sändningar; inspelade eller direkt, på de tider och i de former som serveras. Och vars innehåll genererar en ansenlig del av texterna i de tidningar som ingen skulle läsa – inför-artiklar och efteranalyser. Och krönikor.
Visst gav den nya tekniken oss mycket, till exempel en sms-tjänst: ”Jag röstar på Knuth-Kriztianz.”
Och SVT Plays Öppet arkiv. Givetvis fyllt av skojigheter – förlupna pruttar, nyhetsinslag som gick fel, folk som drattade på ända, Bengt Alsterlinds hajkmackor.
Men också hela gamla program. När Isaac Singer och Anthony Burgess anländer till SVT:s studio i september 1985 är de helt oförberedda. Gamle Singer, som fortfarande har rock och hatt i handen när han leds in i studion, tjatar om att han inte har något att säga en så stor man som Burgess, som å sin sida röker oupphörligt, ser allmänt förvildad och arrogant ut. Författarna tar plats i av pinnar – skogspinnar! – hopsnickrade soffor. Där är ingen musik, ingen dekor, förbluffande tyst, antikverat och grått.
Och det är helt fantastiskt. Ett 51 minuter långt respektfullt samtal om tro och blasfemi, om kärlek och hat, hjärta och hjärna, filosofi och religion. Den försynta programledarens hela ansikte syns inte en enda gång, man bara hör hennes stapplande men smarta frågor, och får vänta till eftertexterna för att se att hon heter Märit Andersson. Kort sagt: Det är enbart ett samtal, enbart innehåll.
I slutet säger Burgess: ”Har vi spelats in hela tiden? That’s good televison.”
Det var antagligen inte vad föreläsaren på mässcentret förespådde, men den nya tekniken skulle ge oss främst en sak: det fina med gårdagens tv.