Niklas Wahllöf: Heja Lars! Bra att ­Adaktusson inte bjuder på sig själv.

Vad ska en programledare vara? En person som i tusen och ett mediesammanhang förväntas berätta om sina frukost­vanor, sin livskamrat, barnen, semestern, hunden? Som visar upp sitt hem, flinar på precis vilken premiär som helst, som skrattar och skämtar med sig själv och sina gäster, inviger köpcentrum här och agerar konferencier på en gala där? Som blir vår röst i natten, vän i etern, kanske någon att gå ut och hinka bärs med? Någon som bjuder på sig själv.

Eller en journalist som leder ett program. Som bara syns där, i sitt program. Som är förvissad om att ämnet och programformen i sig innehar tillräckligt med egen kraft, och aldrig skulle fundera på att blanda in annat.

Som Lars Adaktusson.

Jag vet inget om Lars Adaktusson. Jag struntar fullständigt i Lars Adaktussons liv. Jag vet bara att han under åratal förekom än här och än där i public service-kanalernas nyhetssammanhang, och att han alltid verkade bemöda sig – eller också kom det naturligt – om att vara saklig, vältalig, korrekt. Och att han aldrig bjöd på mer av sig själv än sitt yrke.

Naturligtvis uppfattades det här som närmast hotfullt. Lasse kallades trist. En streber utan känsloyttringar. Och Lasse bar kostym, Lasse kanske till och med bar på konservativa värderingar innanför slipsen?

Sedan ett par år tillbaka befinner han sig i TV 8 där han måndagar och onsdagar driver programmet ”Adaktusson”. Och bara fortsätter, behandlar de mest pockande prekära nyhetsämnena på samma sakliga fasta sätt. Som måndagskvällens, om posttraumatisk stress hos hemvändande svenska FN-soldater vilka först förväntas agera någon sorts snäll storebror mitt i världens vidrigaste skövlingar, sedan kommer hem för att lämnas ensamma med sina minnen.

Här fanns absolut ingenting som störde själva Frågan. Bara ett utmärkt bakgrundsreportage, ett utmärkt studiosamtal efteråt med utmärkta frågor – och följdfrågor – och utmärkta krav på förtydliganden. Inga övertoner, inga förutfattade meningar. Inget annat än ämnet. Och därmed mycket som hanns med på endast en halvtimme, minus massor med reklam.

Jag vill inte gå ut och hinka bärs med Lars Adaktusson. Han kanske inte ens dricker bärs, jag vill inte veta. Jag vill bara att han ska fortsätta att vara en utmärkt program­ledare i teve.

Kan det inte få räcka så?