Sverker Olofssons nya debattprogram får mig att flämta av utmattning och frustration. Ingen får chans att säga något eftertänkt. Trots allvaret i ämnesvalen.
Efter jul- och nyårshelgerna, när det accelererande intaget av mat, alkohol och godis bromsas in igen, när umgänget, trivseln, stimulansen kastats ut tillsammans med granen, när vi ges förmånen att återigen stiga upp i svinottans beckmörker, och tolv timmar senare sitta och andas med ett glas vatten framför tv:n, när det riktiga livet kommit åter, kan man få för sig att man ändå har tagit sitt ansvar. Börjat leva hyfsat sunt igen.
Just då basunerar SVT ut att ”bara en man vågar berätta sanningen”, och här ska jäklar i mig undersökas de dödshot som vilar över oss alla – alkoholen, maten, bankerna. Sverker Olofsson heter den mannen, och ”Sverkers stora strid” heter programmet.
Efter åratal som tv:s herr Konsumentjournalist har Sverker tjänat ihop till en status som förgylld galjonsfigur på det lurade svenska folkets stora skepp till varnagel för den lede producentfienden.
Jag lyckas pricka in mellanprogrammet, det om socker och övervikt. De makter som med sitt socker gör oss feta och sjuka och vi viljelösa vilseledda små grisar som låter oss luras till att äta det kostar ”minst 20 miljarder i SKATTEPENGAR”, säger Olofsson.
Jag är andfådd redan inledningsvis.
Så går han omkring i en studio och frågar publiken ”Tänker du på vikten?” Givetvis helt värdelöst på det sätt som medieenkäter alltid är, vilket inte hindrar redaktionen från att klippa in fler värdelösa frågor och fler värdelösa svar från folk ute på stan. Men jag tänker att efter det där enkättricket sätter de sig väl ner och diskuterar med folk som kan det här med sambandet socker och folkfetma. Jag skymtar en hop människor på studiogolvet, jag ser en vänsterdebattör, jag ser en liberal minister, pulpeter, publik, en hemsk massa människor över huvud taget och alldeles för många av dem bär debattkättjans röda flammor på halsen. Jag inser nu vad detta ska bli för program. Det program som ställer en angelägen fråga, men där högröstade haverister, allsköns linslöss, proffstyckare, professorer och politiker ges ungefär lika mycket tid var till att hasta fram allt från fakta till genomtänkta analyser och komplett absurda lösningar, och däremellan ä det så, Ä Det Så, Ä DET SÅ-frågor och varför då, Varför Då, VARFÖR DÅ-följdfrågor.
Det är svårt att hitta den där sanningen i stridslarmet. Jag hör salvor från Stalinorglar vina genom luften och något om marknaden och att våra barn dör, och jag hör frihetlighetsfluffiga granater kastas tillbaka om att kommunismen dog för tjugo år sedan och man kan absolut inte göra NÅGONTING däremellan, och se där står någon form av forskare som säger att man faktiskt kan göra något, nej nu går ordet till en som säger njae, och där släpper vi in en från publiken – jaha? – och här har vi en professor i klinisk neurofysiologi som ändå kan tänkas ha något att säga, men se det blir inte mycket av med det för nu har vi inför folkskocken släpat fram ett par satans livsmedelshandlare – de ansvariga för att när konsumenten i from avhållsamhet klarat sig genom hela butiken når kassorna och godiset och faller som furor och borde inte den typen av lockrop förbjudas och absolut och aldrig och jaså inte, men kanske ändå…
Nu flämtar jag.
Kan ni sätta er ned. Kan ni låta människor som har något att säga i ämnet uttrycka det i en hel mening? Det här debattformatet tappade mig för länge sedan. Inte för att ämnena är ointressanta, tvärtom: för att de är intressanta.