...att hon utgjorde själva pennudden på Ernst Rolfs parodiska text om Greta Garbo.
Det var ett evigt spelande av Zarah Leanders gamla ”Vill ni se en stjärna” på min barndoms sjuttiotalsradio. Och varje gång började mitt lilla revolthjärta att skena innanför den bleksiktiga bröstkorgen, jag knöt nävarna, jag blundande och tänkte på nazistanklagelserna, på hur hon hade mage att framställa sig själv eleverad och onåbar på det där arroganta, ofolkliga viset. ”Ni får mycket gärna, se på mig”, fortsatte låten och jag såg rött. Jag hade nog sagt att jag hatade.
Jag förstod inte då att Leander gestaltade, att hon utgjorde själva pennudden på Ernst Rolfs parodiska text om Greta Garbo. Jag förstod inte heller att om någon svensk gammal artist hade gjort sig förtjänt att spela rollen som stjärna, så var det just Zarah Leander.
Inte heller förstod jag då att vårt behov av stjärnor tycks vara konstant. Inte stjärnor att tryckas ned av, utan att se upp till, drömma sig bort mot, blänkande bevis för att varje minut av livet inte nödvändigtvis måste genomlevas nere på den döda tundran.
Sedan länge har televisionen, inte radion, varit vår främsta stjärnkikare. Det är här, framför allt i teveunderhållningen på helgerna, som vi möter stjärnorna. Och det är nog rätt tänkt. Efter att ha släpat omkring i ett för varmt inomhuscentrum hela dagen, bekymrat synat fusksömmar och formgjutna klackar i skokedjornas butiker, fuskelegans i klädmärkens bulklager, fuskkvalitet hos lågprisinredarna och däremellan ha tryckt i barnen fuskmat på snabbmatställena, kan vi mot kvällen sjunka ned i soffan, knäppa upp en knapp och göra oss redo för en riktig stjärnkavalkad.
Söndagen bjöd på två mycket uppmärksammade nypremiärer. Först ”Wipeout” i Kanal 5. Här får vi se avelsdjuren i det svenska stjärnstallet dratta på ändan, knockas av mekaniska boxhandskar, tappa brallorna, skrika rätt ut och, om vi har tur, kräkas efter att ha snurrats runt i centrifugen. I ”Wipeouts” hinderbana får vi inpräntat att stjärnorna inte är ett dugg bättre än du och jag, definitivt inga att se upp till, kanske snarare några att se ned på. ”Wipeout” har dock en del dråpligheter som kittlar, om inte annat en nedärvd snubbelhumor, och rätt roliga kommentarer.
Det har inte ”Ballar av stål”.
Huvudpersonerna här (också i Kanal 5, roligt nog) presenteras väl inte direkt som stjärnor, men under stor ironisk pompa och ståt kommer de en och en ut inför en tjutande publik för att i studion kommentera bilder på hur de har uppträtt som ägg ute bland folk under veckan. ”Strippan” har sprungit omkring och, ja, strippat inför stackars stilmässigt våldtagna pensionärer på konferens. Haha. ”Morsan” har ränt runt på stan med ett för skojighetens skull kidnappat barn; gått mot rött, trängt sig före i köer och annat. Hoho. En ”arg, svart man” har rusat runt och skällt ut vita. Hihi. Någon annan har åkt slalomskidor i rulltrappor. Tjoho.
Det är underhållning på en nivå som får varenda möhippa, svensexa och gymnasienollning att framstå som ett under av värdighet. ”Elevens val”-filmer som Oscarsbidrag i jämförelse. Det är underhållning med en gammal ständigt rinnande nerför teverutan. Stjärnor? Inte en chans.
Nu får vi i stället sätta hoppet till ”Färjan”-Håkan som ska öppna egen bar i Thailand och Petra Medes egen show i TV 3, som av kanalen beskrivs som: ”Där hon får glänsa som den stjärna hon är”.
Låter jättebra. Jag vill gärna se en stjärna. Någon gång.