Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Niklas Wahllöf: Kontrollen av anställdas friskvård är helt sjuk

På alltfler arbetsplatser införs nu träning och ”en sund livsstil” som mer eller mindre påbjudet, skriver Niklas Wahllöf.
På alltfler arbetsplatser införs nu träning och ”en sund livsstil” som mer eller mindre påbjudet, skriver Niklas Wahllöf. Foto: Pontus Lundahl

Krönika. I dag är individens frihet allt. Varför lägger sig då arbetsgivare i anställdas mat- och motionsvanor?

Det var väl en helt vanlig morgon. Maj-Britt, låt oss kalla henne så, kom in på kontoret, hejade på arbetskamraterna, satte sig vid sin plats och öppnade mejlprogrammet. Det blev inte alls någon vanlig morgon. Överst i inkorgen låg ett meddelande i fet stil, från ledningsgruppen. Företaget hade ingått avtal med en hälso- och träningscoach och de anställdas fysiska status skulle nu gås igenom. I brevet fanns en app i vilken frågor skulle besvaras, ”anonymt” men märkligt nog återkopplas av chefen efteråt. Det var kost- och alkoholvanor, frågor om tobak och sötsaker, och så hur många timmar den svarande tränar per vecka. Maj-Britt avskydde både gym och gympa, visst vägde hon några kilo mer än när hon var 22, men hon upplevde sin kondition som god, hon promenerade, tog trapporna, åkte skidor och skridsko med ungarna på vintrarna, simmade dagligen på somrarna. Men aldrig enligt ett schema, aldrig i något syfte, och aldrig i grupp. Hon kände sig hyggligt populär på arbetsplatsen.

Två veckor senare skulle alla mötas på ett gym. Klockan 07.30. De skulle genomföra ett gemensamt träningspass, och få frukostfralla och juice efteråt. Det var ingen uttalad order, men mejlet avslutades: ”Kom igen, det blir kul!”

Inte alls, muttrade Maj-Britt som plötsligt mådde lite illa.

Berättelsen om Maj-Britt är baserad på en sann historia, som det heter.

På alltfler arbetsplatser införs nu träning och ”en sund livsstil” som mer eller mindre påbjudet. Vad en sund livsstil är kan vara svårt att besvara exakt, men de allra flesta skulle nog säga att i en sådan ingår att äta någorlunda rätt, inte dricka sig skitfull, ingen rökning, stadig sömn, regelbundet röra på sig, perioder av vila, frisk luft. Och att den enskilde bäst vet hur att reglera detta.

Men nu ser alltså Maj-Britts, och andras, arbetsgivare det som sin uppgift att se till att detta efterlevs. Somliga går så långt som till att diskutera förbud för personalens enskilda nöjen – som snus – medan andra över huvud taget inte anställer den som inte kan dokumentera sin träning. Den anställda ska vara frisk och må bra.

Det är väl fint. Men det är onekligen intressant att det i vårt tidevarv, där den enskildes rätt att själv välja sitt liv, åtminstone livet utanför arbetstid, är Gud och alla former av regleringar är Satan (eller Stalin), kan växa fram en kontrollkultur av det här slaget. På korporativt initiativ. Om arbetsgivare känner fullt ansvar för den anställdes hälsa varför nöja sig med träning? Varför inte införa regeln om när lampan ska släckas på kvällen? Och godkänt antal potatischips per vecka. Hur är det med sjukfrånvaron i korpfotbollens spår och utförsåkningens och familjegrälens? Är MMA okej? Och att sola? Borde en anställd få bo på Folkungagatan där huvudstadens sämsta luft uppmättes 2013? The sky is the limit.

I morgon är det dags. I stället för att be ledningen dra åt helvete kommer Maj-Britt givetvis att infinna sig på gymmet och dra på sig ett par tajts, hon kommer att inför sina kolleger lägga sig på golvet och göra rörelser till en tränares rop. Hon har redan fått redogöra för hennes svar om vinet, antalet glas per vecka genererade en rödmärkt kommentar. Hon har plockat fram och läst om Juli Zehs hälsodystopi ”Corpus delicti” och under nätternas ångestfyllda dvala har hon återkommande sett hur chefens anlete har förvandlats till Scientologkyrkans överhuvud David Miscaviges.

Maj-Britt mår jättedåligt nu. Orolig och stressad. Trivseln är som bortblåst. Men hon måste ju ha ett jobb.