Oj, nu är goda råd dyra. Spika för fönstren, lagra konserver och säkerställ färskvattenreserv. Gå vakt på taken, ordna ringkedjor och håll undervisning för ungarna med ficklampa under en filt (skolan har ändå rasat). Släpa fram några kolumnister som får upprätta interimsregering och beväpnen eder, för helvete, för det här, det här håller på att fullständigt rasa. Kriminaliteten har tagit över, polisen löser inga brott alls och snart är det DU, pang!, som råkar illa ut, det kan du hoppa upp och klappa dig i ändalykten på. Organisera er nu så står jag i ett hörn och gastar ut fler dystopiska depescher och delar ut en och annan order. Okej? Okej.
Eller tog jag i där?
Jo, men vid det här laget är jag så marinerad i brott att jag nästan kan förnimma hur kriminaliteten kryper ur tv-rutan, över golvet och upp i soffan för att ta stryptag på min bleka krönikörhals.
Det är ”Brottsplats Sverige” och ”Brottsplats USA”, ”Road wars” och ”Cops”, ”112 – på liv och död”, ”Verklighetens 112”, ”Världens brott”, ”Tunnelbanan”, ”Efterlyst” förstås, och snabbt etablerade ”Veckans brott”. Lägg till all fiktion – Dödligt Mord och Illvilliga Intentioner och Försvunnen med Flit och allt vad de kan heta – och bilden är klar: samhället är på vippen att förlora kampen.
Men är detta tecken på en verklig utveckling eller blott ett uttryck för simpel medieopportunism, som surfar på den brottsvåg som började växa långt ute i skräplitteraturen. Där det i varenda skåpbil satt en sinister seriemördare, vilket i sin tur var utmärkt att göra film av, vilket i sin tur gav doku-tv den spänning som den så desperat behövde. Brotts-tv till dem som aldrig gjort sig skyldiga till och sällan utsatts för brott. Visa dem våldets ansikte, bred på med fasa till kvällsteet. Brott som underhållning.
Den tesen fick vatten på sin kvarn i måndags när SVT-produktionen ”Brott och straff” hade premiär i ettan.
Man deklarerade att man ämnade ”undersöka vad det är som gör att vissa människor blir brottslingar”. Man hade allvarliga miner. Men den kvinnliga reportern och manliga kriminologen – något för en genusforskare: ständigt denna ovetande flicka som frågar den vise äldre mannen – till Rio de Janeiro för att på rese-tv-maner filma lite i en favela, urtypen för laglöst land. Mellan bilder på dansande barn, fikande tonåringar och strosande äldre (till härliga brasserytmer) lät man boende helt oemotsagda dra storys om rättssamhället Brasilien (vilket konsekvent mördar fattiga, tydligen) och sin egen rättsskipning (ett kok stryk och förvisning om du är viktig och avrättning om du är oviktig, tydligen). Det må vara hur det vill med sanningshalten däri, men att bara låta ena sidan komma till tals är väl inte så stor journalistik.
När man dessutom 1) som huvudintervju olyckligtvis valt en gängmedlem som inte har drivits till kriminalitet av fattigdom, utan lämnat ett fast jobb för att kompisarna med knarkpengar kunde köpa dyrare sneakers och halskedjor, får man nog säga att trovärdigheten blev rätt stukad. När 2) polisövergreppen i de brasilianska favelorna illustreras med bilder från spelfilmen ”Tropa de elite”, och man 3) vänder hemåt för ett reportage om maffialiknande gängstrukturer i Södertälje (från baksätet på en polisbil) samt 4) med jättetuff musik och barnslig vinjettpedagogik (med skojiga ljud) förvandlar alltihop till en mardröm från skol-tv cirka 1979 så hamnar jag där jag normalt inte befinner mig: I onda tankar om våldsamma gärningar.