Det är måndag den 8 december 2008. Den världsomfattande krisen har slagit sina svarta klor i industrin i allmänhet, och bilindustrin i synnerhet. Stefan Sundström står i det blöta döda gräset vid kommunskylten ute vid vägen, han har en gitarr på magen och han sjunger att ”alla ska i jorden, offren och dom skyldiga till morden, alla dom som smörjde kråset, dom andra som hängde på låset, och var objudna till borden”. Det snöfall som lurar bakom de grå molnen verkar vara det enda ljusa i sikte. På ortens stora arbetsplats ska 300 personer få lämna sina jobb.

Vi är i lilla blekingska Olofström och allt är så jävligt som det kan bli, med svenska mått mätt. Det är filmaren Per Anders Rudelius som har tagit med oss till sin uppväxtort, och tidigare arbetsplats: Volvo Person­vagnar.

Varslade berättar. En av dem matar hästarna utanför villan och visar upp mopedsamlingen i ladan på tomten. En annan ska ha sin sista arbetsdag på byns bilverkstad, frun är förresten också petad. En tredje säger att han är osäker på om han ska skaffa ny bil i det här läget.

Stefan Sundström sjunger vidare: ”Allt jag äger är ett lån, allt jag har ska tagas från, men ingen ränta ingen skuld, när jag ligger där i mull, tillbaks till det som jag kom från.”

Per Anders Rudelius är duktig. Han har gjort bra filmer förr och ”Svart måndag – vita knogar”, som den här heter, är väldigt fint komponerad i alla sina upp­givenhetens gråskalor.

Men jag skruvar på mig.

Inte på grund av den förstämning och känsla av svek som ödena i Olofström förmedlar och lägger sig som en fuktig yllefilt över mitt vardagsrum som, kanske bör förtydligas, är placerat i en trång förortslägenhet 150 meter från motorvägen där jag aldrig kör eftersom jag inte har råd med bil.

Utan för plattityderna och paradoxerna.

”Det fanns en tid när alla fick vara med”, ”Egoismen brer ut sig”, ”I den nya tiden tar man inget ansvar alls för de anställdas fritidsintressen”, ”Säkerheten prioriteras inte, det viktiga är att få företaget att gå så bra som möjligt” och ”Det var nog bättre förr med solidariteten” är bara något av det som sägs.

En dokumentärfilm i SVT är inte detsamma som journalistik, det vet vi. Det finns inga krav på ifrågasättande av framkastade uppgifter. Och så ska det nog vara. Men jag kan inte undgå att sitta här och undra: Säljer Volvo färre bilar i dag än för 20 år sedan, när Per Anders Rudelius jobbade där och alla andra också fick plats? Eller beror varslen bara på höjda avkastningskrav och ledningens kapitalistiska kättja? Vill vi över huvud taget att bilar ska tillverkas?

Det skulle man gärna vilja ha svar på, i stället för att bara sitta här och nynna Hoola Bandoola Bands ”Vem i hela världen kan man lita på” – i Magnus Ugglas version.