Det är den nedersta pinnen på brottets stege, och det mest basala polisarbetet – att springa fort och brottas framgångsrikt – som ”Cops” visar.
Nu blir det åka av. Sirenerna tjuter, polisbilen accelererar, rakt fram syns en civil bil som kör galet fort, vägdamm och grässtrån yr i det dansande strålkastarskenet, andra bilar väjer i panik. Plötsligt stannar bilen där framme vid vägkanten, en figur hoppar ut i diket och börjar springa. Polisbilen tvärnitar, en konstapel (och en kameraman) kastar sig ut, lubbar efter, andas hårt, hinner ifatt, fäller den misstänkte förövaren till marken, sätter ett knä i ryggen och förser vederbörande med handfängsel. ”Varför sprang du?” Pust. ”Jag hade bråttom hem, sir.” Pust.
Den amerikanska teveserien ”Cops” har i snart åtta hundra avsnitt följt the men and women of law enforcement ute på fältet. Den började i höstas på sin tjugoandra raka säsong, vilket är bland de längsta långkörarna i amerikansk teve. I Sverige visar TV 6 programmet alla vardagar i veckan, så att även vi här hemma kan titta på, och humma över vår tevemiddag: ”Har du sett vilken trasig fan, tja, så där går det om man knarkar och håller på.”
För det är framför allt den typen av jakt vi får följa; på fattiga, trasiga, påtända, alkoholiserade eller bara eländiga människor som försökt sälja sin kropp, framställt metamfetamin, stulit en bil, varit högljudda, rånat eller betett sig våldsamt mot andra eländiga människor i sin omgivning – till exempel sin maka eller sina barn. Det är den nedersta pinnen på brottets stege, och det mest basala polisarbetet – att springa fort och brottas framgångsrikt – som visas. Någon gång kan det gå lugnare till, ibland kan den infanteriklippte polismannen lösa ett trivialt fall med en respektfull konversation och helt utan handgemäng. Men det är alltid djupt sorgligt, ögonen antingen gnistrar av desperation eller höljs i en uppgivenhetens dimma.
Trots sin omåttliga popularitet (ingen serie gör tjugotvå raka säsonger utan en jättepublik) har ”Cops” kritiserats starkt från polishåll i några av de av våldsbrott värst drabbade nordamerikanska städerna: ”Polisarbete är inte underhållning, vi har aldrig ens övervägt att filma”, ska en talesman för Chicagopolisen ha uttalat sig efter en förfrågan från tevebolaget Fox.
Men Anton Glanzelius säger: ”Det känns otroligt kul.” Han är programchef på TV 4 Plus och pratar med Expressen om den nya dokuserien ”112 – på liv och död”. Det är nämligen så att från och med den 16 mars ska amerikanerna inte behöva vara ensamma om att göra det tuffa jobbet åt oss. Kanalen börjar då visa hur våra alldeles svenska poliser jagar desperados här på hemmaplan för att sätta dem bakom lås och bom. En tevekamera i ansiktet på verkligheten.
Om serien, som även ska innefatta brandkår och ambulans, fortsätter Glanzelius: ”Och vi har hittat sju riktigt starka personligheter”, förmodligen med hänvisning till de yrkesmän och kvinnor som vi kommer att få följa på jobbet, inte de förövare och offer som kommer att exponeras mitt i krisen, mitt i rutan.
Man ska inte döma någon på förhand. Svenska ”Cops” kanske blir jättebra. Vi kanske äntligen får se, om vi inte har fattat det tidigare, hur ordningsmakten gör sitt bästa för att tjäna och skydda, och att brott i den mindre skalan aldrig lönar sig. De ”starka personligheterna” kanske får en egen teveshow till hösten och en blogg på kanalens hemsida.
Det är ju ändå så att all suspects are innocent until proven guilty in a court of law.