...och medium efter medium fylldes av dagliga rapporter från kungahuset.
Det finns dramatiska skeenden som för alltid etsar sig fast i historien. Många minns var och med vilka de befann sig, vad de hade på sig, exakt hur det kändes när Neil Armstrong tog de första stegen på månen, när Berlinmuren föll, eller när det kapade flygplanet rände rakt in i tvillingtorn nummer 2 i New York.
Och så är vi några som minns lördagskvällen den 24 april 2010. Det var då som våra nyhetskanaler, SVT och TV 4, toppade med beskedet att Madeleine Bernadotte och Jonas Bergström bröt sin förlovning. Inslagen var snarlika och darrade av dramatik. Tittarna höll andan. Ted Lundgren rapporterade direkt från ett kontrollrum på TV 4, medan Rapports Göran Åhgren hade tagit sig till Slottet. Prinsessan och den tilltänkta hertigen hade strålat i kapp med solen förra sommaren, nu var allt över. Sten Hedman, sansad mitt i stormen, kommenterade. Han sade att detta var den logiska lösningen på kärleksproblemet och att kungahuset nu ”lägger tryckförband på såret”. Ebba von Sydow uttalade sig, Elisabeth Tarras Wahlberg likaså, och på Slottsbacken fick alldeles vanliga undersåtar uttrycka sin reaktion på det oerhörda. Kärleken var slut.
Och lördagen blev vändpunkten.
Det hade startat några år dessförinnan, när vi trodde att vi bara doppade tån i kändismissbrukets kvicksand. Men nu hade sörjan växt upp till halsen, nu var de gamla skvallertidningarnas affärsidé allomfattande nyhetsvärdering, och medium efter medium fylldes av dagliga rapporter från kungahuset. Och hände inget just där fanns ställföreträdande potentater redo att rycka ut – Anna Anka, Victoria Silvstedt, Pernilla Wahlgren. Fadde Darwich. Vi flinade osäkert, skakade på huvudet men ryckte på axlarna. Ja, det är inte klokt, sade vi, men det vänder säkert snart.
Och så här långt efteråt kan man konstatera: att vände, det gjorde det sannerligen.
En dag kom en man, vi kan kalla honom Vladimir, att på ett torg i en mellansvensk stad vända upp och ned på en ölback, ställa sig däruppå och med knuten näve vråla: ”Nu får det vara nog”. Vladimir var aggressiv och retoriskt driven, han hävdade att folket hade förts bakom ljuset av en vulgärliberalism och dekadens som gick på tvärs mot all civiliserad heder, sans och moral. Hans hejdukar stirrade stint in i den osäkra folkmassan framför ölbacken. Det skruvades på sig i leden, men snart började någon nicka. Sakta steg ett unisont mummel och fötter började stampa. Det avgick en marsch mot närmaste stadshus. Därpå till en lokal teveredaktion.
Vladimir och hans gäng reste kvickt runt landet, de lade under sig län efter län, och till hösten hade rörelsen total majoritet i riksdagen.
Därefter följde inskränkningar i yttrande- och rörelsefriheten slag i slag. Vi nåddes av kommunikéer att askmolnet på obestämd tid förhindrade alla former av utlandsresor, nyhetsredaktioner annekterades, stadsjeepar, Rolexklockor och knähundar försvann snabbt ur stadsbilden. Sommarnöjen konfiskerades, nattklubbar blev förhörscentraler, på Gärdet anlades inhägnade odlingslotter med obligatorisk skiftgång för samtliga medborgare. Från Mälaröarna kom andtrutna depescher om att Drottningholm stuckits i brand.
Så gick åren. Till slut kunde vi endast förnimma en dov pulserande signal allra längst in i våra medvetanden: Vi hade mediefrihet under ansvar, men vi bara flinade med.