Odling och trädgårdsskötsel är inte precis eftersatta ämnen i teveutbudet. Varje gång, inför varje ny serie, har jag suttit där; gapat och blivit upphetsad, inspirerats och gjort mig gröna planer. Jag följde Gunnel Carlsons tio säsonger långa ”Gröna rum” likt en kalenderbitare i schlager-SM, jag lånade trädgårdsmästarpornografin ”Antikens trädgårdar” på knastriga vhs-kassetter på biblioteket, jag förfördes fullständigt av P M Colts och familjen Mandelmanns totalharmoniska trädgårdsliv på Österlen. Jag tog till och med en prenumeration på Allt om trädgård.
Och jag misslyckades själv kapitalt. Mina försök att få ens ett par balkonglådor att prunka av sommarens färger har konstant förvandlats till förnedring. Vanligtvis har blommorna vänt mig ryggen och begått kollektivt självmord dag två efter plantering. Rekordet var när lavendeln samma kväll som jag cyklat hem med den gick in i en blixtsnabb hungerstrejk och transformerades till torkad enebuske.
Jag får nog säga att jag gav upp.
Jag märkte förstås att den engelska serien ”Värdshusträdgården” startade i SVT för några veckor sedan, men jag blundade. Inte en gång till att jag blir olyckligt kär i en vajande planta i motljus, tänkte jag.
I helgen gick det dock inte längre, avsnitt sex av tio fick mig på fall.
Och här sitter jag igen, spolar fram och tillbaka på SVT Play, och drömmer mig bort bland buskarna. Serien går ut på att stjärnkocken Mike Robinson – ja, alla som har stått i ett restaurangkök och förekommer på teve är stjärnkockar – har köpt en pub på landet och vill anlägga en ekologisk köksträdgård på baksidan av byhuset. In kommer Hannah Genders, prisbelönt florist och trädgårdsmästare, för att hjälpa honom anlägga en köksträdgård på baksidan av huset.
Och det blir helt fantastiskt.
Men det fina den här gången är inte hur vackert, överdådigt – och omöjligt – allt blir, utan hur Genders håller allt på en hanterbar mikronivå. Trädgården verkar vara av normal radhustäppas storlek, och inledningsvis påminner den lite om mina balkonglådor: grå och risiga – och döda – pinnar sticker osorterat upp här och var. Pedagogiken som används är mycket grundläggande, utan att för den skull skriva barn på näsan. Genders visar på ritningar hur hon tänkt, och till och med min flämtande låga av trädgårdshopp tänds: ”Ni förstår, det vertikala snöret här är till för att tomatplantan ska kunna klättra”, säger hon utan att för en sekund låta mästrande. Jag noterar stilla i minnet. ”Det jag gillar är att det här är något alla kan göra i ett litet hörn av trädgården eller, om du har en tiny garden, varför inte i hela”, fortsätter hon på huk vid en salladshörna. Noterar igen.
Och för inspiration åker hon i väg till enorma Hampton Court i Herefordshire, där ”trädgårdsänglarna” som Genders kallar trädgårdsmästarna Bev och Hanna, berättar att de gör precis samma sak fast i större skala. ”Bekämpa inte djurlivet i trädgården”, säger Bev över en öl, ”de håller skadeinsekterna borta.” Noterar. ”Kompostera allt, sköt om jorden och jorden sköter om dina plantor”, säger Hanna. Mmm, nickar jag som om jag någonsin har tänkt på jordkvalitet.
Tillbaka vid värdshuset svassar Mike in framför kameran, skämtar och håller på, pussar Genders på kinden och plirar in i kameran. Blunda eller spola förbi, men var beredd: för snart håller Hannah Genders upp en basilikastjälk och konstaterar lugnt: ”Underbart.”
Vad kostar en kolonilott? undrar jag.