Kära barn,
Att skriva brev så här, på papper, är ju helt ur tiden. Orden har tagit ett dygn på sig från mina fingrar till era ögon. Ett helt dygn. Men kanske kan det finnas något bra även i en longör; jag hinner tänka över vad jag menade, förbereda en förklaring, kanske en avbön. Om ni ens får det här.
I vår tidsålder, snart bara er, vill vi ju ständigt ha nya sensationer och explosioner, som vi inte väntar in, utan driver fram genom att vända blad, fortare, flyfotade, lättfotade, snabbare, vidare, uppåt, framåt. Det där vet ni. Och ni vet att det gäller att ta i.
Se på nya svenska talangtävlingen ”True talent” i TV 3. Här skulle det smälla till, här skulle det hittas en riktig talang, en ny legend, sade man till och med och visade bilder på Elvis Presley och Dolly Parton. Och det spelade ingen roll vad han eller hon hade för utseende, attityd eller ålder. Det enda som spelade någon roll var rösten. Rösten. Det var trailrar och stortavlor, i veckor, månader? – de tog i utav helvete.
Och så drog det i gång. I går. Nej, i förrgår blir det för er.
Där fanns Pernilla Andersson, Tommy Körberg och Danny Saucedo som artistcoacher, där fanns programledare Ola Selmén (det var han som skrek så hemskt i programmet ”Amigo”) – och där fanns ett antal amatörsångare, som ville bli proffssångare. Det skulle vara ett annat ”Idol”, mer rättvist, mindre elakt, tror jag att man menade. Något nytt.
Och där stod de och sjöng inför en publik som inte fick se dem förrän den gillade vad den hörde. Vilket blev snart. För alla var jättebra. Alla sjöng de klirrande klart som vodka, alla wailade de som man gör i radiorock, radio-r’n’b, radiocountry och radiomusikal. Eller som i ”Idol”. De tre röstcoacherna var också riktigt bra, sympatiska och seriösa. Allt var alltså bra.
Men det var inget nytt. Inget som helst nytt.
Det var som bönderna som vill ha en fru, som de ensamma mammorna som vill ha en man, det var som vilket program som helst där amatörer inget hellre än med en tv-kamera som stege ville klättra upp i det blå. Och jag behöver inte nämna att tävlingen i sig inte betyder ett skvatt, förutom att vinnaren syns fler gånger i rutan. Och får en miljon.
Jag kommer att tänka på kaviaren med ny tub, chokladmjölken med nytt typsnitt – eller tidningen med nya bylinebilder. Samma innehåll, samma smak, samma sura gamla krönikör. Men med miljoner i kommunikationskostnader, nya förpackningar, skyltar, brevpapper, reklampennor, prispengar, inte vet jag, för detta oerhörda nya. Som inte är nytt.
Det var väl egentligen det jag ville säga. Och att ni ska stanna upp, andas och känna efter ibland – behöver ni verkligen bli nya, behöver ni bli legender? Inte om ni frågar mig, ni är bra som ni är. Och det räcker med ”Idol”.
Pappa.