Niklas Wahllöf: På fem minuter har Tom Alandh tecknat ett liv.

Nästa gång jag ser en känd person prata med en annan känd person – om hur tufft allt har varit, uppväxten, framgångarna, bli igenkänd på kändiskrogen, ta emot medier i sitt hem, göra reklamfilm, sälja sitt bröllop, kränkas av kritisk kritik, men ändå har kämpat på trots allt – så tänker jag trotsa diskbråcksrisken, fatta det tunga aset till tjockteve om livet, böja på knäna, titta mot taket, vagga fram till vardagsrumsfönstret och kasta ut skiten, rakt ner på parkeringsdäcket, jag tänker klättra upp på fönsterbrädan och låta mitt vatten över hela härligheten. Och sedan fälla ned madrassen ur sängskåpet och lägga mig och gråta.

Eller kanske inte. Jag kan också avstå från att titta på ”Sommarpratarna, ”Stjärnorna på slottet”, ”Här är ditt liv”, ”Skavlan”, ”Mästarnas mästare”, jag kan slippa klä mig i burka när jag morgonen efter teveincidenten ska runda elektronikvraket och försöka smita i väg mot jobbet.

Jag kan välja att titta på när Tom Alandh tittar närmare på människor i stället.

Bara titeln, ”I stället för Sommar”, är en genialitet i all sin enkelhet. För Tom Alandhs en timme långa program med mini­porträtt av, jag tror det var tolv, personer i söndags, som han och fotograferna Björn Henriksson eller Michael Stankowski har träffat, är så väsensskilt från programmen som bara går ut på ”jag, jag, jag” eller ”jaha, du, du, du.”

Det är berättelser. Det är perfekta porträtt.

Tom Alandh är en fin (inom citationstecken) dokumentärfilmare. Han är intresserad, frågvis, lyssnande, humanistisk, och lite så där lagom svenskt myspolitisk. Publikationer som Dagens Nyheter har gödslat spalterna med uppskattning kring hans gärning. Men han är värd vartenda ord. För han närmar sig människor – från uteliggaren Pia till älskade artisten Monica Zetterlund eller cp-skadade sittuppkomikern Jesper Odelberg – med en respekt som aldrig blir underdånig. Eller med en kritisk underton som aldrig blir dömande. Och i de fall svårare livsöden tecknas (vems är inte det?), precis när man känner att nu blir det snart gråtmilt, så kommer hans mörka men livfulla stämma in och berättar något sakligt.

I Alandhs filmer är det nämligen inte bara historien, idén till att göra en film, fotot eller intervjubitarna som för dem framåt, utan i hög grad även hans röst. Pratmanuset och sättet han pratar på. Det går helt enkelt inte att värja sig.

”Jag kunde inte avstå från att berätta deras historia”, säger han om paret Gustaf och Maria vars vandring tillsammans visade sig sluta med att Gustaf kvävde den dementa Maria och dagen därpå sänkte sig i Östersjön med en kätting om överkroppen.

På endast fem minuter har Tom Alandh ännu en gång tecknat ett helt liv. Det har blivit många människors liv vid det här laget, men ett och samma liv – allas vårt liv.

”Jag dör i alla fall inte nyfiken”, säger rufflardirektören Ulf Berner. Det tror jag att Tom Alandh kommer att göra en dag. Jag tror att hans nyfikenhet inte handlar om små eller stora människor, utan bara om människor.

En nyfikenhet som filtreras genom ett flor av en tro på, kanske till och med kärlek till, människor. Och jag tror att den aldrig kommer att mättas.

Tom Alandh får mig nästan att gå fram mot den gamla tjockteven, klappa den och säga: ”Gamle Svarten, vi har mycket fint att uppleva än.”

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut