Man ska inte sätta sig på höga hästar, sägs det, man ska vara som folk är mest.
Tevekanalernas sätt att vara det är att skapa ett kaféprogram. Lite löst och ledigt, så där, man sätter sig i en vardaglig miljö utanför studion, eller så stoppar man in en vardaglig miljö i en studio och inreder den som ett hem – paradoxalt nog – just innan nyårsgästerna ska anlända, stoppar dit värdinnor med kristallkronor i örsnibbarna och bjuder in the rich and famous. Som senaste varianten av ”Förkväll” i TV 4.
Blir det bra? Låt oss säga så här: Elisabet Höglund, Yvonne Ryding och Carin da Silva är nog värda att lyckas, formatet är inte deras fel. Men de lyckas inte.
Under fredagens program kommer kändisar på rad för att berätta om ingenting. Jag måste ideligen resa mig ur soffan, slå planlösa lovar i lägenheten, pilla med annat. Det är för jobbigt att sitta kvar. Jag finner mig stå i badrummet, titta mig i spegeln och notera att jag rodnar, utifrån vardagsrummet hör jag hur en upphetsad Ryding i halv falsett säga att här ska det bli fest för hela slanten, jag går tillbaka till teven och ser da Silvas glittriga och djupt urringade klänning och H & M-briljanterna runt halsen, sätter mig på nytt, försöker på nytt, men nej, där kommer Agneta Sjödin för att berätta om hur hon som hittills enda person i världshistorien har skrivit en bok om Lucia från Syracusa. Men Emma Wiklund då? Nej, hon tvingas berätta om hur hon träffade maken Hans (som för övrigt också är där, för att tipsa om filmer i, jepp, TV 4), och Emma dementerar att de stötte ihop under en filminspelning, och så säger Elisabet Höglund: ”De här kändisjournalisterna ska man aldrig lita på.”
Vänta. Vad är då detta? Och vilka satt alldeles nyss i soffan om inte Catarina Hurtig, den ”kungliga krönikören” (hon presenterades så) och Svensk damtidnings hovtjomme Daniel Nyhlén? och berättade hur Nyhlén nyligen ”råkat träffa” Daniel Westling och hur Hurtig för sin del älskar Westling, framför allt hans pappa, ”denna fantastiska person”? Och att nyheten om den kommande prinsens njurtransplantation blivit en ”chock för svenska folket”.
Äsch, inte blev någon chockad. Och inte ska ni ta ”hela det svenska folket” – den enheten finns inte – som gisslan för ert högst personliga perversa intresse för allt som glittrar.
Inte ska ni sätta er på höga hästar på det där viset.