Det händer att jag tvivlar. Att jag sätter armbågarna mot låren och nävarna i kinderna, vänder blicken mot mattan och dystert rannsakar mina fritidsaktiviteter – varför har jag slagit mig ner här igen för att se en ny, eller nystartad, pratshow? Varför sitter jag här bara för att än en gång konstatera att de till punkt och pricka har kopierat det mönster som dominerat amerikanska pratshower sedan decennier.

Nu springer den ståupperfarne programledaren ut på studiogolvet i pulserande strålkastarljus till livebandets vinjettlåt och kameraåkningar över bänkraderna där publiken tjuter som varulvar och klappar så det kliar i deras handflator. Nu tystnar musiken och applåderna kvävs, nu drar han ett par skämt baserade på veckans nyhetsflöde: ”När kungen talade i Arboga sade han ’kära Örebroare’. Det är för att han är ordblind!” Drrrum-disch! Hahahaha.

Jag sitter kvar, oförmögen att bryta förlamningen, jag vänder åter blicken mot rutan och ser kvällens första kända gäst komma in, till mer tjut och mer applå­der, jag ser henne ta plats i fåtöljen, vinka till publiken och svara på två frågor. Hahahaha.

Och så är det dags för en inspelad sketch.

”Robins”, som nyss drog i gång sin sjätte säsong i SVT, är inget undantag. Allt följer mönstret, exakt, Robin Paulsson är bra på att ta såväl kamera som livepublik och gäster, han har ståupperfarenhet, gubevars, och han känns bekväm i sin roll. Kanske finns det också ett extra blänk av seriöst intresse i hans blick.

Men det är det där med sketcherna.

I ”Robins” får de mig att plötsligt sitta spikrak i ryggen, titta koncentrerat och vrida mig i svår igenkänning. Anna Blomberg heter hon. Hon som förr gjorde ”kåta Gun”-karaktären i ”Kvarteret Skatan”, hon som är Gunvor, kommunens kanslichef i nu aktuella ”Starke man”. I ”Robins” är hon framför allt imitatör av aktuella blajkändisar. Och hon är fullständigt briljant.

Det är sannerligen inget nytt grepp med imitationer i svensk tv-underhållning. Men Anna Blombergs korta inslag – som knappast haft vare sig stor budget eller lång produktionstid i ryggen – är så på pricken att man gapar. Med små små medel klär hon av falsarier och fånigheter ur samtidens mediebrus, och det utan att vara direkt elak eller övertydlig. Och som sagt: på pricken. Jag vet inte, det kanske inte är meningen, men hennes sketcher är de mest lysande lektioner i hur man avslöjar larvet genom att larva sig.

När alla former av moralistiskt färgad upprördhet över celebritets- och dokusåpasamhällets förflackning har blivit obsoleta är det imitationer som Anna Blombergs som är räddningen.

Och framför allt – hon sopar undan tvivlen. Jag gjorde rätt som slog mig ner framför en pratshow.