...där glädjen faktiskt känns äkta och tycks fungera överallt, till allt.
När vi nås av det ofattbara att ett halvt land långt bort bokstavligen har rasat samman, när mörkret och kylan här hemma gör att varje morgonväckning måste motiveras med små lögner om nit och flit och dess belöning, när det mesta ser svart ut och förtvivlan lurar runt hörnet, då kan vi väl behöva lite underhållning.
På teve finns underhållning. Hur många procent av utbudet? Titta i tablåerna, många. Titta sedan på själva programmen och andelen höjs ytterligare; skämten, skratten, leken, eller bara lättsamheten, ligger och jäser under snart sagt varje programidé. Det är mycket som är på kul, de deltagande verkar i alla fall ha kul.
Men konstigt nog tycks idéerna ha tagit slut, och nya versioner av gamla underhållningshittar sjösätts på rad. Efter nysatsningar av ”Superstars” och ”Här är ditt liv” var det givetvis bara en tidsfråga innan även ”Blåsningen” gjordes om. Ni vet, Lennart Swahns, salig i åminnelse, femton år gamla program där kändisar av varierande rang utsätts för practical jokes inför dolda kameror. I söndags var det dags för nypremiär. Nationen höll andan.
Och här stod nu Renée Nyberg, TV 3:s grand old lady. Hon var glad, väldigt glad, över att ”Blåsningen” är tillbaka. Hon sade ”Åh, vad kul”.
Renée Nyberg har frontat den ena pajigare satsningen efter den andra, men hon har alltid gjort det med ett leende som en reklambyrå med tandkrämskonto borde spana in. Och detta är inte menat som kritik, Nyberg hör till den lilla skara som har mejslat fram ett programledarskap där glädjen faktiskt känns äkta och tycks fungera överallt, till allt. Men hon är aldrig för glad, för gapig, eller för omotiverat skämtsam. Hon är bara glad, och hon är bra på att vara glad. På något märkligt, omärkligt sätt är hon samtidigt saklig och korrekt, och leder sina program framåt med lätt hand. Det är en konst i sig.
Med tanke på nya ”Blåsningen” är det rent av en bedrift. För vad hade blåsningsteamet kommit fram till efter att i somras ha lagt pannorna i djupa veck?
Jo, att Andreas Lundstedt (han sjunger i schlagerdiskogruppen Alcazar) i det första programmet skulle få bilen stulen av en blind!, att Kajsa Bergqvist (höjdhopperskan) skulle gå med en kompis på lägenhetsvisning i ett hus där det spökar! och att Christine Meltzer (TV 4-komediennen) tillsammans med just René Nyberg skulle få en bilbro blockerad av en likkista full med pengar!.
Man vill vara framstegsoptimist. Man vill tro att förändringens vindar även blåser inom tevehusen, att gamla misstag inte görs om, att underhållning och humor förfinas eller åtminstone, tja, utvecklas på något sätt. Och man mår nog bäst av att försöka hitta det positiva i saker och ting.
Det fanns enorma problem med detta i söndags mellan klockan 20 och 21. Där satt vi, 877.000 tittare och liknade fågelholkar i stället för brevinkast i ansiktena. Det var nämligen svårt, för att inte säga stört omöjligt, att skratta, nej att ens dra på munnen – en enda gång.
Kändisarna som utsattes för blåsningarna skrattade givetvis enormt när de i studion fick se filmen på sig själva (och vad skulle de göra), men vi andra blev blåsta på konfekten. Återigen hade de medverkande mer kul än vi som tittade på.
I ögonvrån ser jag en vertikal rörelse utanför fönstret. Men det är inte snön som faller, det är förtvivlade tevetittare i strömhopp från taken. De fick inte skratta i söndags kväll heller.