Efter att jag med pubertetens högmod klingande i de svajiga stämbanden deklarerat för ingen intresserad att jag lämnade i tur och ordning fotbollslaget, ishockeylaget och tennisklubben har det varit si och så med fysisk fostran. Jag har sprungit i skogen ibland, haft perioder av sit-ups hemma på parketten, spelat motionärstennis tills armbågen inflammerats. Cyklat till jobbet tills knät gått sönder. Plockat svamp. Tagit en promenad. Men förutom en skidresa per år har det varit tunnsått med stärkande aktiviteter.

Det har dock funnits stunder av förvissning om att jag ändå har valt rätt i livet. När jag på tv har sett människor fläka ut sina tillkortakommanden och frivilligt gjort narr av sig själva. När jag har lyssnat på programledare och produktionsbolagschefer, entreprenö­rer i avföring, som utan att blinka försäkrat att det de gör, det gör de för att de är ”otroligt intresserade av de här människornas inre liv”.

Då har jag klappat mig på ryggen i andanom och tänkt ”Du är inte som de. Du är okej.”

Otroligt naivt.

För ständigt har tv också serverat motsatsen. Att jag är ett oansvarigt skrälle som inte har helgat den av Gud utlånade kroppen. Att jag och mitt numera fåtal olycksbröders löjeväckande lik kommer ställas ut på Folkhälsoinstitutets altare, till varnagel för alla som ens vågat fundera på ett liv utan Gore-tex i garderoben, gymkort eller proteindrinkar. Tv-kanalerna älskar att visa att det finns en enda väg till själslig harmoni – friluftslivet.

I helgen sände SVT två påminnelser. Från Norge.

I ”Ut på tur i ur och skur” tog en tvåbarnsfamilj varje tillfälle att dra på sig vindkläder och ge sig ut i vad som kunde vara den minst lockande miljön någonsin filmad. Regnet slår vågrätt mot dem med den dundrande vinden. De klättrar i extrema lutningar, de måste dra på sig nylonsäckar när de slår sig ned i en karg brant för rast. Ena dottern boffar astmasprej efter att ha ansträngt sig för mycket i stigningarna. ”Det är litt vanskli”, medger hon men föräldrarna ler så brett i slagregnet bakom henne och hon försäkrar käckt att ”här är morsomt”. Runt hela familjen står ett sakrosankt sken. ”Ut på tur, aldri sur”, upprepas gång på gång.

Och på söndagen, i reportaget ”40 mil med hundspann,” klargjordes slutligen att friluftsmänni­skorna är de lyckligaste av alla. Där spände en leende man för hundarna varje dag för att ge sig ut i halvmeterhög snö med släden. Han ska delta i ett lopp där just 40 mil ska avverkas på några dagar. Det kommer antagligen inte bli tid till sömn, så ”det gäller att vara i form”, konstaterar han saligt.

Hade jag förstått det tidigare skulle jag vara lika lycklig.