Hon är snygg. Hon är kriminalare. Hon jobbar i ett specialteam. Hennes rotelchef är bister, hård och högljudd och pressad av överordnade, och eftersom hon varit för hårdför på sistone så suspenderas hon, placeras på en ointressant tjänst och hennes fall ges till någon annan.
Märkligt nog har hon tid över att dygnet runt fortsätta att utreda fallet. Alla säger ”Det här är inte längre ditt fall, håll tassarna borta!”, men de lämnar henne ändå ensam i bevisrummet, de ger henne ändå tillträde till liken i labbet, hon har ändå tid att kontakta en gärningsmannaprofilexpert. Så hon går vidare. Och fallet tätnar och växer: ”Hallå! nya kroppar har upptäckts, du är i och för sig bortkopplad men vi ropar så här till dig ändå!”Hon åker jättesnabbt till fyndplatsen, det tjuter i däcken mitt i vintern, och där ute i skogen är hon snart i färd med att sätta overksamma assistenter som bara står och glor i arbete. Hon beordrar dem att omgående utföra polisiärt grundarbete: ”Spärra av runt kropparna och börja knacka dörr!” fräser hon.
”Jaha, okej boss!” mumlar de.
”Vad har du här ute att göra, det här är inte längre ditt fall!” säger den ansvarige, som av någon anledning kommit fram som tvåa till fyndplatsen.
”Äh!”
Och i labbet jobbar en riktig kuf och alla dricker kaffe hela tiden och telefonerna ringer ständigt. Och ingen vet riktigt varför, men chefen ger henne snart tillbaka fallet: ”Okej då, ta det, men misslyckas inte den här gången hördu!”
Hon har förresten egna mörka hemligheter, som vaknar till liv när hon sitter sömnlös i sin singellya, stirrar rakt fram, dricker vin och tänker på det: Fallet.
”Vem var du?” mumlar hon för sig själv och namnger ett offer.
Jahapp, så var det dags igen. Ännu en deckare i TV 4.
Den kunde komma från USA, England, Sverige eller egentligen vilket land som helst. Just den här är dansk, heter ”Den som dräper” och har i vanlig ordning föregåtts av veckors förannonsering: ”En ny superspännande deckare är här. Den har fått priser. Den är jätteläskig.”
Nu tar ni väl ändå i, skulle jag säga.
Inte för att någon gör ett dåligt jobb, inte för att manus är uselt (eller, nåja), inte för att kriminalaren (Laura Bach) spelar dåligt. Tvärtom. Alla är väl bra. Det kunde ha känts bra.
Om inte om varit. Om vi inte hade sett det här hundratals gånger de senaste åren, om inte alla tv-deckare handlade om exakt, exakt, samma sak. Kriminalaren kunde vara en han. Chefen kunde vara en hon. Köpenhamn kunde vara London. Eller Frankfurt. Men alla jagar de en seriemördare – det har inte funnits någon i Danmark tidigare så man uppfinner en nu, för Norden är faktiskt också jätteläskigt – som på de mest bestialiska sätt, och med anledning av de mest banala oförrätter, dräper en viss typ av människor. Massor av människor. Den här gången, liksom i sextiotvå tidigare fall, unga blondiner.
”Det handlar om makt”, säger profileringsexperten.
”Tror du?” säger kriminalaren.
Alla är de socialt missanpassade (kriminalarna alltså), alla är singlar, har egna demoner och är lite för personligen engagerade i fallen. Alla sitter de i sina lägenheter, stirrar rakt fram och dricker vin halva natten.
Och alla tv-tittare sitter besvikna i soffan: ”Förlåt, men skulle någon kunna hitta på en annan intrig någon gång? Eller kanske tv-kanalerna kunde köpa in andra typer av dramer någon gång?”