Rapportvädret har just meddelat att den gastkramande kylan där ute kommer att hårdna. Och detta samtidigt som trailrar förkunnar att de lika kyliga dokuproduktionerna kommer att förstärka sitt struptag om ängslans boningar – medierna som rapporterar från dem – och att den cyniska karusellen kommer att snurra allt fortare, från vilken ingen vågar hoppa av.
Det tycks se mörkt ut. Och kallt.
Men där står plötsligt Bo Hagström igen. Han vill så gärna berätta om en tre dagar lång festival till kronärtskockans ära i en by vid foten av Etna på Sicilien, han brinner av iver att få smaka på blodapelsinen, lukta på den nypressade olivoljan, knapra en bit byost, dra i sig en skvätt vin från odlingen på sluttningen där borta, han låter odlarna bedyra sin kärlek till jorden och mumla av pyrande hat gentemot EU.
Va, har du hört något så oglammigt, omodernt och osökt – och fullständigt underbart?
De nya ”Solens mat”-programmen är precis som de tidigare unika. Inget matprogram, inget nyhetsreportage, och definitivt inget reseprogram, kommer i närheten av detta. Ständiga följeslagaren, fotografen Per Anders Rudelius (Sverigebäst på fältet?), panorerar över sluttningarna, han zoomar in gubbarna på torget, katten på trappan, slitet med skörden, han stannar upp på de slitna fingertopparna som plockar kronärtskockorna, hans bilder är lika varma som glödbädden vilken snart ska rosta godbitarna.
”Det handlar om att ha roligt tillsammans, med kronärtskockan i centrum”, gapar kommunalpolitikern med specialtillverkad titel, gangsterpomada i håret, ett hest skratt och en försäkran till det svenska teveteamet att de nu är hans gäster. Och bönderna berättar, Hagström undrar bekymrat om återväxten bland unga och får ännu mer bekymrade blickar till svar. Själva matlagningen är förstås sekundär, det handlar om allt dessförinnan. Det är ekologiskt som satan, men utan hysteriska pekpinnar, och helt oromantiskt. Bo Hagström må göra en del journalistskolefel, han avbryter precis när odlaren tagit sats och ska berätta mer, men även detta kommer med. Stoltheten och värmen skiner igenom.
Det finns egentligen inget nytt med ”Solens mat”. Utom att jultomten inte alls kommer från Korvatunturi, Rovaniemi, Dalarna eller nordpolen. Han kommer från Vellinge, han heter Bo, bär marinblå kavaj och kör italienskt. Nu är han här igen.