Solen steker, sanden skaver, det är över 30 grader varmt och på en thailändsk strand jagar Maria Lundqvist omkring i en kommande svensk dramaserie.
Från och med i tisdags är ”Dom kallar oss skådisar” här i SVT 2, lillasyster till populära ”Dom kallar oss artister”.

Det är ett ömt, utan att bli devot, personporträtt. Maria Lundqvist är ett sympatiskt intervjuobjekt, Magnus Broni (som rattade ”Musikbyrån”) är en bra reporter med en eller annan bra följdfråga. Det är en dag på jobbet med Maria Lundqvist. Och lite i-fåtöljen-snack, lite tillbakablickar. Jag väser ”nej, skona dem för helvete” när två av ungarna ständigt återkommer i bild under Thailandreportaget, och när deras mormor och morfar på besök bestämt ska fås att uttala sig, men det håller sig precis på rätt sida den smärtsamma avklädning in på den allmänmänskliga mässingen som medierna kommit att ägna enorm kraft åt.

I ett yrkesporträtt hade jag föredragit inblickar i saker som agentrollen, uppdragsförfarandet, manusinläsning, research, och vad det nu var jag tänkte på, men det kanske blir sämre bilder? Hur som helst ska man vara bra njugg för att peka ut direkta brister eller något dåligt i den nya seriens premiäravsnitt. Det var väl ett trevligt program.

Och det är där problemet ligger, är jag rädd.

”Dom kallar oss”-personerna hamnar i det mellanläge där alla svenskar i dag har möjlighet (eller lagstadgad rätt?) att hamna. Antingen är man komplett amatör som genom att delta i en dokusåpa, genom att göra bort sig på nätet, i en nyhetssändning eller enkät, av medierna för en tid får låtsas vara Guds inkarnation i en människas kött. Eller så är man dyrkad i ett offentligt värv – skådespelare, musiker, författare, astronaut – men som genom att delta i diverse lära känna-program går i motsatt riktning och halvt exkarneras. De får troligen större publik så, kanske mer kärlek, säljer mer av sina verk, men effekten är att vi alla kan mötas någonstans på mitten.

Man säger: ”Nej, det är inte alltid så lajbans att vara –välj intressant yrke här – och inte blir man särskilt rik heller och jag är bara en vanlig stretande människa, som du, som hon, han, de, och här lagar jag middag i mitt kök och här hämtar jag ungarna på dagis och, oj, här var det visst lite stökigt.”

Mysigt. Men är det vad vi behöver?

Behöver vi inte stjärnorna, divorna, idolerna, de som gjort något bra, fortsätter att göra sitt och håller på sig, de som slänger igen dörren till sitt hem, sin familj och sitt privatliv, och ger blanka fan i om vi älskar eller hatar dem? De som säger ”stick!”.
Med den här takten finns snart ingen sådan kvar. Inom kort har vi en enda familj att hålla tillgodo med, en familj som nätt och jämnt har och knappt tar sig den rätten – den som bor på Drottningholm och Haga. De kan vi aldrig bli som.
Men snart kommer kanske serien ”Dom kallar oss kungligheter”?