Det hade varit fint att titta i studentmössan. Se vad Pelle och Henka och Marco skrev i den när vi gick ut den tvååriga linjen och livet låg framför oss. Men mössan är borta sedan länge, kastad i soporna, likt nästan allt annat från barn- och ungdomsåren. Inte ens ett klassfoto finns kvar. Man var ju inte sentimental, ingen kamrerstyp som sparade och katalogiserade och höll på. Man var stentuff och progressiv, man såg framtiden tydligt men blundande för historien. Man var oberoende.
Det blir man aldrig.
Titta bara på Olle Hägers dokumentär ”Minnet från Messaure” som sändes i söndags kväll på SVT 2, går i repris i morgon och på lördag, och finns även på SVT Play. Messaure var en liten myllrande tätort i Norrbotten, med 3 000 bofasta i villor, egnahemskuber, bungalower och ungkarlsbaracker. Här fanns gator och torg, mataffärer, kyrka, skola och förskola, post, frisör, bageri, biograf, bensinstation, vårdcentral, polisstation (med arrestlokal), Folkets hus med dans och rockkonserter – allt det som innan bredbandet ansågs nödvändigt för ett socialt liv fanns här. Messaure var en plats där några föddes och andra dog, där man arbetade och vilade, blev kär och skilde sig.
Samhället smälldes snabbt upp mot slutet av 1950-talet i anslutning till, och med anledning av, jättebygget av Sveriges största kraftverksdamm vid Stora Luleälven. Mitt i skogen. Efter sex år invigdes dammen av Tage Erlander. Ulla Sallert sjöng, Egon Kjerrman höll låda. Och arbetet var utfört. Avfolkningen tog vid, arbetskraften drog vidare, hus lyftes upp på lastbilar och kördes efter. Resten revs.
I dag finns ingenting kvar. Ingenting utom jättedammens märkligt spegelblanka yta.
Skogen har tagit tillbaka gatorna, någonstans står en skylt som anger var tennisplanerna låg, kanske kan en torpargrund röjas fram i slyn. Annars ingenting – utom minnena.
Filmen är en märklig blandning av poetisk stillhet och journalistisk skärpa. Gamla, och inte så gamla, Messaurebor minns och berättar, och blir inte avbrutna annat än för en följdfråga. Svartvita foton visar män i pomada och rakbladsvassa kostymer och kvinnor i hårsprej och frasiga klänningar, stolt poserande framför en blank bil, ett nyinrett hus. Skorna är blanka, endast gatans ytskikt av vältad jord avslöjar att de står i nybyggarland. Alla ler. Alla har jobb, eller skola, eller annan uppgift. Det är en plats där alla behövs.
Och så börjar rörliga bilder rulla. Gamla nyhetsinslag visar barbröstade män med cigarrett i mungipan som gräver, skyfflar och dirigerar, schaktmaskiner, grävskopor och hjullastare stånkar, och jordvibratorer packar moränkärnan tät. Och i en garderob i Göteborg har någon hittat en femtio år gammal film som visar livet i samhället.
Färgerna är anfrätta men historien glasklar. The Shanes röjde på Älvgården och vilt dansande unga svettades, barnen lekte i snön och log mot kameran, ingen visade med en min att allt det här var till låns. Och ingen av de intervjuade i dag visar minsta bitterhet eller gråtmild sentimentalitet. En kvinna som föddes i Messaure och lovat att en gång gifta sig i kyrkan där, berättar stoiskt att, tja, då fick hon gifta sig mitt i skogen i stället, där kyrkan stått.
Olle Hägers otroligt fascinerande fyrtioåtta minuter långa minnesmontage visar en mängd saker om Sverige på 1900-talets mitt. Men tydligast av allt lyser en: kasta inte bort minnena. En dag behöver du dem.