”Jag blir mycket deprimerad här nere i källaren.” Ryckt ur sitt sammanhang är kommentaren löjligt självklar: en man står i ett kalt källarutrymme till en villa, betongen verkar lida av fuktskador, lågt i tak är det också, och mannen är lång. Det är ingen trevlig plats alls. Tror fan att han blir deprimerad. Nu är detta inte vilken byggbesiktare som helst, utan ett medium. Han har av Sjuan, lillasyster till Fyran, kallats till villan, som ägs av en dansbandssångerska, för att i programmet ”Det okända” hitta och driva ut de gastar som spökar där. Man kunde tro att mannen skulle bli upprymd när hans tro bekräftades – på bästa sändningstid dessutom – men det närvarande spökets negativa energi gör honom tydligen deprimerad.

Sådana här program är inte så mycket att oja sig över, mest av allt är det urtrist att se en oändlig rad människor i identiska hem berätta identiska historier – ”det är som om man aldrig får vara i fred, liksom” – och av spökjägare ges identiska lösningar: ”Ah, det var din morfar som ville få förlåtelse innan han kunde gå vidare. Nu är han borta.” Tv-kanalen får nya historier, medier får uppdrag, de som upplever sig drabbade får hjälp. De är åtminstone respektfulla mot varandra. Och vi som inte intresserar oss för det där visslar vidare i tv-mediets sällsamma utbud.

Men nu ni, nu har en Sifoundersökning och påföljande artikelserie i Svenska Dagbladet visat att var femte svensk, 21 procent, tror på spöken. Då förstår alla vad klockan är slagen: det blir debatt.

I måndags hängde TV 4:s ”Kvällsöppet” – se där en synergieffekt av att äga fler kanaler – på spöktrenden. Eftersom inget debattprogram kan behandla endast en fråga, det blir alldeles för långtråkigt, tog man först upp ”lite kolhydrater men mycket fett”-dieten. Eller LCHF, som de rättrogna säger. Man belyste två trosuppfattningar på samma timme.

Och gjorde precis som vanligt, två diametralt skilda uppfattningar med så få sakliga argument som möjligt, desto mer upprördhet, hätska utfall, hatiska blickar och, i princip: ”Du är ju dum i huvudet.”

Christer Sturmark – upplysningens och de vetenskapliga disciplinernas svenska riddare – hade plockats dit för att göra mos av ett medium och en religionsforskare, vilka lackade ur rätt rejält (men också höll sig mycket bra, det ska sägas). På de få minuter som ges i dylika sammanhang får någon fram sin sak, någon annan inte, och harm hör inte bara till spelet – den är grunden till hela debatten. De som upplever sig godast här i världen är också argast: cyklister, kreationister, dietister, ateister. Och i takt med att samhällsdebatten blir alltmer uppskruvad och vulgariserad, alltmer en show där ilska och intolerans råder, riskerar också den goda saken och det nödvändiga samtalet att tappa anhängare och deltagare: Alla de som trots livslånga försök finner det förtvivlat svårt att förhålla sig hundraprocentigt för eller emot, som får allt svårare att förknippas med kombattanternas vansinniga blängande och oviljan att för en sekund lyssna, som bara inte kan anamma den heliga avhållsamheten och se livet som ett excelark där varje felaktigt inmatat värde måste elimineras för att slutsumman ska bli noll.

Det är alla som alltmer oförstående, och osedda, svävar – utan att vidröra golvet! – likt osaliga andar genom de bullriga samtalens salonger. Som likt en isande vind viskar: Ni har båda fel.

Men som effektivt kommer att jagas bort.