Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle jag påminna mig den avlägsna kväll då jag tittade på första avsnittet av ”Svenska Hollywoodfruar” i TV 3.
Det var i september 2009, brittsommaren var långdragen och hösten såg ut att bli fin. Men medielandskapet skälvde. Fjortiskulturen hade brett ut sig, obligatorisk prinsess- och
b-kändisbevakning hade införts och Stureplansfixeringen grep vida omkring sig. Hela tevekanaler handlade enbart om saker som läppglans, ljumskvaxning eller strippstång. En glamourkommitté hade inrättats i syfte att tillse att medierna fyllde sin kvot av dockskåpsflärden, och att Stockholmsveckan anordnades även i Norrtälje och Falun-Dundret – samt att utverka repressalier mot dem som protesterade mot den nya ordningen.
I det läget skrev jag en tevekrönika i Dagens Nyheter.
Jag skrev att ”Svenska Hollywoodfruar” var en skräckupplevelse. Både fruarna och programmet. Jag ondgjorde mig över att man oreflekterat idoliserade tre utbombade människor vars enda talang var elakhet mot tjänstefolket och, efter 17 år i landet, bara hade tagit till sig de amerikanska svordomarna. Jag pekade på att TV 3 marknadsförde programmet med uttryck som ”svenskorna som lever drömmen” och att de har ”lämnat folkhemmet och brutit sig loss från jantelagen”. Jag raljerade över vilket osedvanligt omodernt levnadssätt fruarna representerade, för att inte tala om de män som tillåtits placera dem där. Jag pekade på den urusla hafsproduktionen med inga som helst dokumentärambitioner, på hur tomt och platt precis allt kom att kännas. Och hur en förfärande känsla av ensamhet spred sig.
Och så slängde jag oförsiktigt nog ur mig att programchefen på TV 3, Anders Knave, borde skämmas över att sprida sådan här dynga, varpå Knave i sin tur slöt ögonlocken och för sitt inre såg hur ett fälgkors mötte den där tecknade krönikörens huvud, han som inte förstod att programserien i själva verket var en ironisk kommentar till galenskaperna. Det han gjorde efter att ha hanterat våldsreflexernas konvulsioner och öppnat ögonen var dock att bara rapportera Wahllöf vidare. Till Glamourkommittén.
Här står jag nu och kisar mot solen, och hör hur åtta slutstycken för fram en patron i loppet.