Han var fyrtio när han sköts ihjäl, i dag skulle han ha fyllt sjuttio. Tiden går, och John Lennon har hunnit vara död betydligt längre än vad hela karriären varade. Men publiken finns kvar, liksom den kommersiella laddningen i hans namn.
I kölvattnet av fjolårets jättelika återutgivning av hela The Beatles-katalogen firas nu dagens Lennonjubileum med en liknande storsatsning, allt annat hade varit underligt. Åtta studioalbum med remastrat ljud och nya essäer i cd-häftena, vilket motsvarar större delen av hans produktion efter The Beatles. Dessutom ett nytt samlingsalbum, en ny samlingsbox på fyra cd och en ny samlingsbox på elva cd (som innehåller de åtta originalalbumen i sin helhet). Alltsammans utgivet denna vecka.
Jag har aldrig tidigare hört igenom katalogen i ett svep, men i helgen som gick betade jag av de åtta albumen i kronologisk ordning. Och det är verkligen en varierad samling, som beskriver en tydligt fallande kurva. Framför allt blir det nästan skrämmande tydligt hur solokarriären startade på sin absoluta topp.
Debutalbumet ”John Lennon/Plastic Ono Band” går ut så hårt att man fortfarande hajar till. Den direkta smärtan i inledande ”Mother”, där den livslånga saknaden efter både mor och far uttrycks så enkelt och tydligt. Strax därefter ”Working class hero”, vars sammanbitna rader om hur vi hålls passiviserade av religion, sex och tv knappast har blivit mindre relevanta sen 1970 – då Sverige just hade fått en andra tv-kanal. Och så ”God” närmare slutet, med sin förtvivlade uppräkning av allt han inte förmår tro på: Jesus, Buddha, Kennedy, Hitler, Elvis, Beatles …
Lägg till detta att många av John Lennons klassiker från samma tid bara gavs ut på singel: ”Give peace a chance”, ”Cold turkey”, ”Instant karma”, ”Happy Xmas (war is over)”. Det är en enastående artistisk urladdning på kort tid, som dessutom motsvaras av liknande formtoppar hos både Paul McCartney och George Harrison. Som om alla tre plötsligt blev ännu mer kreativa så fort The Beatles splittrades, när de nu tvingades bevisa sig på egen hand. Trots den gruppens produktionstempo tycktes något finnas uppdämt.
Eller så ville de bara bräcka varandra, fortfarande fast i sina interna konkurrensmönster.
Redan med uppföljaralbumet ”Imagine” 1971 hör man dock en iver som minskat, och framme vid 1975 års nostalgiplatta ”Rock’n’roll” är jag beredd att applådera Lennons val att därefter ta pappaledigt i fem år. Och även om comebackalbumet ”Double fantasy” från 1980 har åldrats relativt hyggligt finns det föga som antyder att han hade särskilt många stora klassiker kvar att skriva.
Vad man däremot verkligen kan sakna är de triumfartade världsturnéerna som han aldrig hann göra. Jag är övertygad om att John Lennon också som sjuttioåring skulle ha varit en fenomenal sångare.