Jag tänker på begreppet kvalitet. Det där begreppet som gör att Svenska Akademien inte förra året, och inte det året eller det året heller, kunde ge Nobelpriset i litteratur till någon annan än en manlig västerländsk författare. Det där begreppet som gör att kvinna efter kvinna sorteras bort ur litteraturhistorien, ur konsthistorien. Det där begreppet som tror sig vara upphöjt över makt och tala alldeles rent om inneboende estetiska tillgångar, som bara råkar återfinnas i människor av visst kön, viss etnicitet.

Jag tänker att jag kanske i alla fall ska ta och sluta fred med just det begreppet. För när regeringens kulturutredning tar bort kvalitet som kulturpolitiskt mål förstår jag verkligen att den gör det. Att det ligger i denna regerings, detta lands, intresse att göra det.

Kvalitet är ju ett sätt för människor att kunna säga bra eller dåligt, att kunna värdera. Att värdera är att ha ett slags kompass. En kompass behöver man bara om man inte är säker på åt vilket håll man ska gå.

Men det är ju denna regering, detta land, vi alla, säkra på. Vi ska gå åt det håll som gynnar den ekonomiska utvecklingen. Vi är också säkra på vad utveckling betyder, nämligen tillväxt. Snurrande hjul och konsumtionsfest. Givet denna säkerhet är en kompass faktiskt alldeles onödigt.

Givet denna säkerhet behöver vi inte det språk som ett begrepp som kvalitet möjliggör. Vi talar ju ett annat språk, i vilket det finns ett annat ord för kvalitet. Det heter kvantitet. Och det är mycket mer exakt. Omänskligt exakt. Det säger att mycket, högljutt och stort är bra och att litet och lågmält är dåligt. Inte ”bra” eller ”dåligt” i några mänskliga termer, utan i ekonomiska. De enda termer vi behöver. Siffrornas termer.

Så: mitt hjärta tar tillbaka ordet kvalitet. Som ett sätt att ­bjuda motstånd mot mäktigare aktörer än Svenska Aka­demien.

Det är bättre att bråka om det där begreppet än att vara eniga om att ingenting – inte människor, inte våra liv eller vår tid, inte litteratur eller teater eller konst – är ett mål i sig. Bara ett medel för att kunna springa fort på den enda vägen, den ekonomiska utvecklingens väg.