...kamouflage för individens personliga intressen.
Häromdagen frågade ett barn mig hur universum skapades. Jag sa att vissa tror att det var gud och andra tror på nåt som kallas den stora smällen. ”Ja, ja”, svarade han, ”men inte vad de tror, utan hur det var”. Ja, tanken på den där smällen har väl mer stöd av de som forskar på universitetet om det hela, sa jag. Men då kan väl de som tror på gud säga att det var gud som gjorde den stora smällen, sa han. Men de tror ju överhuvudtaget inte att det har varit någon stor smäll, sa jag. Men då kan de väl låtsats att de tror det, sa han.
Och exakt där kvalificerade sig den här femåriga pojken till att delta i den offentliga debatten på det sätt den ofta förs just nu. För vad han gjorde var ju att inte tro på att den som hävdar en åsikt verkligen hyser denna åsikt. Åsikten ses bara som ett kamouflage för ett annat intresse. Alltså behöver åsiktens motståndare inte angripa själva åsikten, utan bara förklara vad den egentligen kamouflerar.
I våras skrev till exempel Per Svensson en artikel om pengar i Sydsvenskan (18/5), där han hävdade att de av oss kulturskribenter och författare som är kritiska till pengarnas och konsumtionens förmåga att skänka lycka egentligen inte är kritiska till detta. Vi försöker bara rädda vår självrespekt. ”Det ekonomiska utbytet av intellektuell verksamhet är så gott som alltid sådant att intellektuella för att upprätthålla självrespekten måste insistera på det löjliga och omoraliska i ett överdrivet intresse för aktiekurser och handväskor”.
Ett annat exempel. I våras skrev Magnus Linton här i DN (31/7) att de som använder ord som natur och långsamhet för att bedriva civilisationskritik egentligen inte är kritiska mot vissa inslag i det moderna samhället. De, vi, är bara rädda för att förlora vår egen position i detta samhälle; vi hör till den kommunikativa revolutionens förlorare och kraxar därför högre i takt med att de mediala piedestalerna blir färre. ”De som i dag gråter över handstilarnas död är de som förlorade fotfästet när mängden fick redskap att begrava kunskapsestetikens skoluniform”, skrev Linton.
De kan naturligtvis ha rätt. Ingen människa är genomskinlig för sig själv och sina egna motiv. Det kan vara så att det jag hävdar hävdar jag för att jag vill försvara mig själv – inte för att jag vill försvara en viss politisk åsikt. Att psykologisera en människas politiska mening kan vara berättigat.
Men vad innebär det som generell intellektuell hållning? Det innebär att allt förs tillbaka till individen. Att allt förs tillbaka till individens personliga intressen. Och vad är det uttryck för om inte en viss politisk ideologi? En ideologi som säger att människan alltid ser på världen på det sätt som gynnar henne själv.
Och det är här någonstans som jag blir lätt förtvivlad. För om den politiska diskussionen förs på detta sätt har ju en viss politik redan vunnit. Då finns ju ingen väg ut.
Ledarsidorna fyller i; deras analyser säger att det parti som vill vinna valet i höst måste vinna medelklassens röster. Och medelklassens röster vinner man genom att föra en politik som gynnar medelklassen.
Psykologiseringen, det du säger säger du bara för att försvara din egen position, och den politiska analysen, varje klass röstar bara för att gynna sina egna intressen, åstadkommer samma sak: de förändrar tanken på vad det politiska överhuvudtaget är. Det politiska blir inte längre en dröm om ett visst samhälle, utan en dröm om min egen plats i ett visst samhälle. Utrymmet där politik är att vilja någonting inte för min skull utan för din krymper.
Då är det inte längre om en gemensam framtid som vi drömmer; inte längre på olika tankar om hur en gemensam värld bör se ut som vi röstar. Då handlar allt om mig. Om den verkligen lilla människa som i så fall är jag.