Jag skrattar till när jag läser filosofen Wittgensteins jämförelse mellan meningarna ”När slutade du känna den smärtan?” och ”När slutade du förstå det ordet?”. Sluta förstå ett ord? Jo, men det är ju faktiskt fullt möjligt.
Inte ett ord, men en fråga jag har slutat förstå är ”Vad är meningen med livet?”. När jag gick på gymnasiet och var i en speciell existentiell ålder var den frågan viktig för mig. Kanske inte så mycket som fråga som ett kriterium på människor; en person kunde vara ”en sån som man kan prata om meningen med livet med” – och då betydde det att jag ville umgås med den personen.
Nu har frågan ingen mening för mig längre. Inte för att jag har kommit på att den aldrig kan besvaras, utan för att jag har kommit på svaret. Jag lever svaret. Meningen med livet är mitt liv. Och jag lever det. Jag ser detta upphörande av förståelse av uttrycket ”Vad är meningen med livet?” som en alltigenom lycklig historia.
Men det finns andra ord jag har slutat att förstå, och det är värre. Ett sådant ord skrev Leif Zern här i DN om för ett tag sedan, ordet kreativitet. Han menade att det ordet har blivit oanvändbart, att det har kidnappats av trenderna och i dag mest tjänstgör som ”ett hjälpverb i försöket att göra oss alla till småföretagare”.
Det är värre. Kreativitet är något ytterst mänskligt och att göra det som är mänskligt till utgångspunkt för projektet att tjäna pengar är ovärdigt. Och ooups, nu gjorde jag det igen! Nu skrev jag ett annat ord som jag har om inte slutat förstå så i alla fall slutat kunna använda: ovärdigt. Eller snarare dess motsats, värdigt. Att vara värd någonting. Jag kan inte längre säga det utan att tänka på företaget L’Oréal och dess reklamslogan ”Because you are worth it”, där it betyder mascara.
Kulturteoretikern Terry Eagleton skriver i sin senaste bok ”Troubles with Strangers” att uppmaningen att behandla andra som du behandlar dig själv bara fungerar om du behandlar dig själv med något slags värdighet. Och det är ju just det vi inte gör om vi tycker att vi är värda mascara. Eller om vi tycker att vi ska unna oss en ny gôrdyr hudkräm som förhindrar åldrande någon gång när vi vill vara extra snälla mot oss själva. Det är inte snällt, det är inte uttryck för unnande och generositet, att gå med på att vi behöver korrigeras bara för att vi lever, det vill säga blir äldre.
Kreativitet, värde, generositet – någon försöker få mig att inte förstå de här orden. Varpå varje professor i svenska språket antagligen skulle svara: Nej, någon försöker få dig att förstå de här orden på ett nytt och annorlunda sätt. Språket utvecklas hela tiden. Där finns inget rätt och fel; allt är bara mänskliga konventioner som förändras över tid. Språket är ingenting annat än vad människor gör med det. Om tillräckligt många börjar använda ordet värdighet i samband med mascara så blir det sättet att använda det det rätta sättet.
Okej herrar och damer språkprofessorer, säger jag då, men ni förutsätter i så fall ett demokratiskt samhälle där att vara många är det som ger makt. Vi lever inte i det samhället. Vi lever i det samhälle där pengar ger makt. Pengar att tapetsera min stad och min tidning och min hjärna med en reklamslogan som säger att jag är värd L’Oréals mascara. Pengar att förändra språket.
Om språket är ett slags ständigt pågående förhandling mellan människor om hur ord ska användas så är pengar ett orättvist förhandlingssätt. Ett odemokratiskt argument. Det blir ett penningmaktens språk, som tjänar sina egna intressen. Ytterst intresset att dra in mänskliga egenskaper – kreativitet, värdighet, generositet – i ett penningens universum.
Och nu tror jag att någon säger: Snälla du, du har missuppfattat ordet demokrati. Demokrati är marknadsekonomi. Och då svarar jag: Nej, jag har inte missuppfattat någonting. Jag förstår fullständigt ordet demokrati. Än så länge. Hur länge?