Vad händer med intimiteten när den blir offentlig? Århundradets första decennium var ju en tid av dokusåpor, bloggar, utlämnande självbiografier, twittrande och facebookande, där villkoret för femton minuter i strålkastarskenet var att aspiranten aldrig satte upp skylten ”för privat”.

Som läsare och åskådare kan man drabbas av en känsla av ”jag vill inte veta, säg inget mer!”. Förtroenden är någonting som ska växa fram. När de hälls över en av obekanta människor devalveras deras värde. Vi tvingas bli hårdhudade och likgiltiga inför även de mest gripande öden.

I ett sådant klimat är det lätt att vilja sätta det personliga inom parentes, även det personliga som i det gamla feministiska slagordet var politiskt. Då är det lätt att börja längta efter den rena tanken, den abstrakta idén, det principiella resonemanget. Att längta efter någon som säger inte ”så här har jag det” utan ”så här har världen det”. Ändå tror jag att någonting riskerar att gå förlorat i den reaktionen.

Att jag tänker på de här frågorna just nu beror på att jag har läst en nyutkommen intervjubok med den marxistiske tänkaren Terry Eagleton, Matthew Beaumonts ”The Task of the Critic”. Beaumont verkar kunna varenda tanke som någonsin har präntats ner av Eagletons penna. Men om ursprunget till dem ställer han enbart en och samma fråga: Vem hade du läst? I vilken bok fann du din inspiration eller din motståndare? Det är som om Eagleton bara har läst. Aldrig levt.

Mannen har fem barn – var var de när han skrev sina många böcker, inte bara rent fysiskt utan även intellektuellt? Han är skild och omgift, ändå får han bara frågor om Shakespeares syn på kärleken. Ur denna bok om en av våra främsta materialistiska tänkare träder en idealism fram som inte står 1800-talets efter. Idéer föds av idéer. Text föds av text. Punkt slut. Kroppen är borta; de personliga erfarenheterna är borta.

Det sättet att närma sig intellektuella män är inte ovanligt. Speciellt inte när det är andra intellektuella män som gör det. Att sky det personliga är både en manlig akademisk tradition och en vänstertradition, som vi kan förstå inte bara i ljuset av en offentlighet som bågnar av intima avslöjanden utan även utifrån politiska överväganden.

Oviljan mot det personliga är ett sätt att bemöta den liberala uppfattningen om subjektet som självskapande, unikt och oberoende av både andra människor och av den kultur, den ekonomi och det samhälle som formar henne, formar hennes längtan och begär. Vänstern talar om strukturer; de borgerliga om individen.

Ändå ligger det något djupt avpolitiserande i denna beröringsskräck inför det biografiska, inför den personliga erfarenheten. När det enskilda jaget lämnas därhän lämnas också vår förmåga att tänka jaget politiskt därhän. Det skapas en mur mellan mitt liv och mina tankar. En mur mellan det lilla livet och den stora världen. När det som borde skapas är broar mellan mina personliga erfarenheter och de politiska slutsatser jag drar av dessa. När det som borde skapas är en vilja och en förmåga att politisera erfarenheter.

Eagleton talar om att det i det borgerliga samhället finns ett slags privat egendomsmodell för levd erfarenhet; som om jag på något sätt personligen ägde mina glädjeämnen och mina sorger och att jag har en privilegierad tillgång till dem på samma sätt som jag har till min tandborste eller mitt bankkonto. Så är det ju inte. Hur jag upplever det jag upplever är en fråga om vilka politiska ramar mitt samhälle tänker inom; vilka tolkningar som dessa möjliggör.

Om det som blir fel i en människas liv enbart förstås i ljuset av individuellt misslyckande och det som blir rätt enbart i ljuset av personlig kompetens försvinner det politiska, försvinner samhället och världen. Kvar står ett väldigt ensamt jag.

I den offentliga intimitetens tidevarv håller vi på att utestänga den politiska tolkningen av själva livet. Det är då livet verkligen känns privat – hur mycket vi än ställer det på scen.