ÅH nej! Clownfisken Marvin i Disneys film ”Hitta Nemo” tappar cyklopet! Och på cyklopet står adressen till den tandläkare i Sydney som fångat hans lille son. Djupt nere på en plats dit solljus aldrig tränger ligger nu hans enda länk till sonen. Kris!
Då dyker Doris upp. Inte en fisk att lita på i alla lägen, men med ett råd för den stund när man är utom sig, förtvivlad, rubbad från sitt vanliga sammanhang. ”Fortsätt simma, fortsätt simma!” säger hon.
”Fortsätt springa, fortsätt springa!”, skriver Linda Skugge i en krönika i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga. ”Fortsätt springa, fortsätt springa!”, skriver Linda Skugge på sin blogg. Varför? Är det någon som har tappat sitt cyklop, är det någon som är utom sig?
Nej, det är någon som är entreprenör. Och entreprenörer är det gäng som aldrig slutar springa. ”Vi har något i blodet som gör att vi aldrig sitter stilla”, förklarar hon, ”och vi söker oss till varandra som magneter”. Den springande entreprenören vädrar, likt vargar, sina artfränder på långt håll. Han eller hon känner ”direkt vilka som har det och vilka som är vanliga löntagare”.
Betyder Doris ord om att fortsätta simma och Skugges ord om att fortsätta springa samma sak? Nej, det finns en avgörande skillnad. Att Doris behövde uppmana sin medfisk till något som egentligen är naturligt för honom berodde ju på att han var i personlig kris. Det var krisen som alstrade uppmaningen till en varelse som annars riskerade sluta göra det som är vardagligt och normalt för honom.
Om Doris ord om att fortsätta simma var en uppmaning att använda habitus, den kroppsliga vanan, för att hantera kriser så är Skugges uppmaning att fortsätta springa uttryck för en vilja att låta språngmarschen bli habitus, bli det vardagliga, det normala.
Den uppmaningen är hon inte ensam om. Regeringen vill att kulturarbetare ska bli entreprenörer. Att skolelever ska bli entreprenörer. Att arbetslösa ska bli entreprenörer. Att hela världen ska fortsätta springa.
Att simma är vad som kommer naturligt för fiskar, det är deras vardagliga fiskighet. Att springa är ett slags kristillstånd hos människan, något hon tar till när hon snabbt måste komma bort från eller fram till något. Till en människa i kris, en människa som inte längre finner någon mening i sin vardag, kan man säga ”fortsätt gå”. Säger man ”fortsätt springa” säger man samtidigt ”din kris är konstant”.