Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Nina Björk: ”Vi är inte vårt marknadsvärde”

Foto: Leif R Jansson, Peter Hoelstad
Tiggaren på gatan påminner oss om vår sårbarhet och väcker rädslan för att det skulle kunna ha varit jag som satt där. Men rädslan är ingen god eller drivande kraft i ett samhällsbygge, skriver Nina Björk.

En kvinna sitter på trottoaren utanför Konsum och tigger. Det är en vanlig tisdagseftermiddag i Lund med smältande snö och gråa himlar. Plötsligt rusar en annan kvinna fram mot henne och fullständigt vrålar: ”Du ska inte sitta här och tigga! Du ska arbeta!”

Hon är verkligen jättearg. Rasande. Människor stannar upp inför de högljudda orden. Jag skulle kunna bli lika arg på henne. Eller ledsen. Känna obehag inför mig själv för innan den här kvinnan fick sitt utbrott, hade inte också jag känt motvilja? Inte velat se. Inte velat att hon skulle sitta där och vara så sorglig.

Denna plötsliga ilska mot en människa som så uppenbart är i underläge, vad handlar den om? Är det inte sårbarhet? En påminnelse om min egen sårbarhet. Hon har fallit igenom. Hon har gett upp. Hon har satt sig där, på trottoaren, och bara vädjar till sina förbipasserande medmänniskor. Hon sitter mitt i samhället, men hon har gett upp tanken på ett samhälle.

Det är nog det hon är för den arga kvinnan och för mig: ett bevis för vårt gemensamma misslyckande.

De där siffrorna vi alla känner till, hur många som svälter varje dag, som inte får vatten – i en värld där vi ändå kan flyga till månen. Det där förhållandet vi vet råder på jorden varje dag. Det där fruktansvärt orättvisa förhållandet som samtidigt är så banalt; jag kan ha svårt att välja vilket pålägg jag ska äta på morgonen medan andra vaknar lika hungriga som de gick och lade sig.

Vi vill inte veta det. Men här, i denna kvinnas kropp, blir det synligt. Tar det fysisk gestalt framför våra ögon. Vad ska vi göra med det? Ilska är inte någon dum reaktion. Kanske den bästa. Men när ilskan riktar sig nedåt, mot den enskilda individen och inte mot det ekonomiska system som dagligen slår sig för bröstet över sin egen förträfflighet, över sin egen beskrivning av sig själv som fungerande, som den enda rätta vägen – ja, då är det naturligtvis sorgligt. Dubbelt sorgligt. Att det är som det är och att vi föraktar den som lider på grund av det.

Om jag hade mött den där tiggande kvinnan i en skog, eller på ett fjäll, om det bara hade varit hon och jag? Inte hade jag kunnat gå förbi henne. Inte i den tomheten, i den tystnaden. Men här, i stan, blir vi inte människor för varandra fast vi är på bara två meters håll. När man är många kan man inte, hinner man inte, bli individer för varandra. Då kan man inte vara bara en kännande medmänniska med sina instinkter i behåll.

Det är då vi utmanas. Det är då det krävs att vi blir politiska människor. Politiska människor – men med våra instinkter i behåll. Det är då vi måste minnas. Minnas det gemensamma: sårbarheten, behoven. Den nakna hungriga kroppen. Och det är då vi måste veta. Veta att det är så oändligt mycket slump i var just jag hamnar på jorden, i hierarkierna, i historien. Veta att min rikedom inte beror på att jag har arbetat hårdare eller varit duktigare än kvinnan som sitter där utanför Konsum och tigger.

Där det bara finns två faktorer som räknas – jag och nu – där finns inget verkligt politiskt tänkande. Politik är alltid vi, historia och framtid.

Om allt som är är jag och nu, då skulle jag ha kunnat passera den där kvinnan utan att reagera. Det är inte jag.

Det skulle inte ha kunnat vara jag. Hon har inte med mig att göra.

Det där obehaget eller den där ilskan eller sorgen eller medkänslan – det där som i alla fall är en reaktion – visar hur den politiska pulsen ändå lever i oss. Slår lite svagt, som en fisk på land. Å, vad vi måste vara rädda om den pulsen!

Den tiggande kvinnan gör anspråk på mig. På mina pengar, ja. Men också på mitt minne om det vi har gemensamt. Också på min kunskap om det relativa i att jag står här och hon sitter där. I sin utsatthet gör hon anspråk på min känsla för politik och för ett samhälle.

Men när denna politik och detta samhälle inte vill kännas vid sin uppgift? Inte vill minnas och inte vill veta? Då står vi där som enskilda individer, förtvivlat försökandes rädda vår egen existens.

Och när dessa försök blir alltför uppenbara blir vi arga. Och rädda. Vi ser oss själva som vi är när vi inte är ett fungerande samhälle.

”Här över”, skriver de tyska filosoferna Max Horkheimer och Theodor Adorno när de sitter i exil i USA och författar ”Upplysningens dialektik”, ”finns inga skillnader mellan den ekonomiska ställningen och människorna själva.Var och en är värd så mycket som han tjänar, var och en tjänar så mycket som han är värd”. Jag vet mitt marknadsvärde – alltså vet jag vem jag är. Men då vet jag också hur snubblande nära jag är att vara värdelös.

Rädsla gör sällan vackra saker. Får oss sällan att växa. Rädsla kan leda till handlingar som räddar oss. Men inte mer. Att göra rädslan till drivande kraft i människor är inte att bygga ett samhälle.

Men är det inte just vad vi håller på att göra nu? Att inte bygga ett samhälle.