Att tillbringa en surt förvärvad semestervecka vid en regnig skärgårdsfjärd är främjande för tungsinnet.
Samtidigt ger det en viss inblick i konjunkturen för den svenska tidningsbranschen, som från den utsiktspunkten tycks allt annat än dyster. Efter morgonbåtens ankomst samlas de galonklädda prenumeranterna kring ångbåtsbryggan, i såväl gistna ekor som nyvaxade vattenskotrar. Den adressändrade morgontidningen utgör fortfarande en viktig del i svenskens sommarritual.
I en av dessa tidningar kunde man i veckan läsa en notis om att författaren Björn Runeborg publicerat en novell om Tage Erlanders kärleksliv, avsedd att ingå i en samling med namnet ”Socialdemokrater”.
Just Tage Erlander tycks av någon anledning åtnjuta förhöjd aktualitet denna sommar. När jag före ledigheten skulle plocka ut den del som handlar om honom ur samlingsboxen ”Svenska statsministrar under 100 år” var boken mysteriöst borta. Även ledarredaktionens box hade vittjats på sin Erlandervolym, vilket fick kollegan Henrik Berggren att anmärka att det var ironiskt att just den genomärlige Erlander utsatts för denna organiserade stöldturné i Dagens Nyheters redaktionslokaler. Som alternativ förklaring kunde man misstänka ett stalinistiskt försök att radera Erlander ur historien.
Berggren borde veta en del om saken eftersom han i höst ger ut en 700-sidig bok om Erlanders adept Olof Palme, vilken säkert kommer att komplettera Kjell Östbergs gedigna Palmebiografi i två band, som nyligen har getts ut i pocket.
Östberg berättar bland annat om hur den ständigt modstulne Erlander sökte intellektuell stimulans i utövandet av statsministerämbetet i början av 50-talet genom att rekrytera det unga stjärnskottet Palme. Erlanders replik när Palmes namn kom på förslag är klassisk: ”O fan, är han socialdemokrat?”
Bara tanken på att dagens – eller morgondagens – regeringschef aktivt skulle söka ”intellektuell stimulans” på sitt kansli känns närmast befängd. Statsminister Fredrik Reinfeldt, som i en annan av veckans morgontidningar intervjuades inför sin 45-årsdag, svarade på frågan om vad han har på sitt nattduksbord: ”Bland annat min väckarklocka.”
En skarp varningssignal? Inte omöjligt. Kanske beror det stigande intresset för avlidna åldermän som Erlander och Palme just på det planslipade intellektuella underskott som präglat alliansregeringens fyra år vid makten.
Åtminstone i det avseendet kan man helt utan ironi konstatera att det var bättre förr. Samtliga socialdemokratiska statsministrar från Erlander till Ingvar Carlsson hade en bakgrund som kulturministrar eller motsvarande; Tage Erlander var som lyckligast med titeln ecklesiastikminister fram till 1946, medan Palme som utbildnings- och kulturminister närmast kunde beskrivas som en centralgestalt i svenskt kulturliv under 60-talet.
Men så inledde han också sin karriär med att skriva understreckare om Norman Mailer i Svenska Dagbladet. Det är en kravspecifikation som i dag känns hopplöst daterad för en blivande statsminister, oavsett politiskt parti.