Under de sista dagarna av 2009 slog det upp ett mörker mitt i världen. På juldagen dömdes den kinesiske demokratiaktivisten Liu Xiaobo till elva års fängelse. Två dagar senare slog polisen i Iran till mot oppositionens demonstranter och åtta personer dog – och strax före nyår följde arresteringarna av oppositionella journalister och akademiker.
Som om det inte vore nog svepte en våg av arresteringar även över grannlandet Turkiet på julafton, och åttio politiker ur partiet KCK fängslades för samröre med PKK-gerillan. Detta efter att den turkiska författningsdomstolen i början av december förklarat ett annat parti med kurdisk profil, det socialdemokratiska DTP, som ”olagligt”.
Den som i likhet med mig tyckt sig se ett allt större genomslag för demokratiska principer världen över har anledning att tänka om. Läget ser mörkare ut än på länge – en insikt som ekar i Amnestys årsrapport för 2009, där ordföranden Irene Khan talar om en ”tidsinställd bomb laddad med en människorättskris”.
Den kris där Sverige på kort sikt kan spela störst roll är nog den i Turkiet – där landets EU-medlemskap ligger i vågskålen. Bland de arresterade finns även den mycket kände människorättsaktivisten och författaren Muharrem Erbey, som också är medlem i turkiska PEN. Så sent som i oktober föreläste han i svenska riksdagen om människorättsarbetet i Turkiet. Alla de arresterade anklagas nu för terrorism och ”separatism” – vilket kan betyda allt från att verkligen ha haft kontakter med PKK till att ha använt det kurdiska språket.
Turkiet har blivit ett slagfält för de mänskliga rättigheternas giltighet. De konservativa krafter inom rättsväsendet som slagit till mot människorättsaktivister som Erbey har säkert ett dubbelt syfte – ”försvara” den turkiska nationalismen och nationalstaten, och samtidigt också öka avståndet till EU. Helt enkelt straffa ut landet.
Sveriges uppgift inom EU måste ändå vara att kräva att Turkiet rakt av ska respektera de mänskliga rättigheterna, och det av ett enkelt skäl. Att fortsätta hindra människor från att framföra sina åsikter och använda sitt språk kan leda till att flera konflikthärdar växer samman – från Turkiet i väst över Irak och Iran. Att backa och i stället respektera de grundläggande demokratiska spelreglerna kan vara det enda sättet att hindra den tidsinställda bomb som Amnestys Irene Khan talar om från att explodera.