Den 26 april 1943 utbröt kravaller kring gravhögarna i Gamla Uppsala. Under påskhelgen höll nämligen SSS, Sveriges största nazistparti, sitt "riksläger" i Uppsala - där nazismen inte stod särskilt högt i kurs hos den yngre arbetarbefolkningen.
Redan den 24:e hade det varit bråk utanför nazisternas partilokal på Dragarbrunnsgatan 59. Och den 26:e marscherade de ut till gravhögarna, där det skulle hållas tal av Sveriges führer Sven Olov Lindholm. Nazisterna - 49 stycken, enligt samtida tidningar - eskorterades hela vägen av såväl lokalpoliser som statspoliser från Stockholm.
Men när man skulle tala dränktes alla ord i en stående visselkonsert från de runt 2 000 motdemonstranter som fattat posto på gravhögarna. Kring vad som sedan hände går uppgifterna isär. Enligt polisen utbröt stenkastning - och man svarade med sabelchock. Flera åskådare fick hugg när de försökte fly. Läget blev kaotiskt.
Flera tidningar var på plats. Liksom civilklädda konstaplar från Säkerhetspolisen, vilka skrev ett fylligt protokoll. Mycket går alltså att rekonstruera, och den som grävt upp detta ur arkiven är Uppsalaförfattaren och arkeologen Magnus Alkarp, som skildrar förloppet i ett kapitel av sin kommande avhandling. De flesta poliser i Uppsala var allt annat än nazister, konstaterar han, men en handfull var aktiva i extremhögern och det var de som utmärkte sig genom sin våldsamhet.
De nazistiska demonstranterna var beväpnade med hemmagjorde spikbatonger, och bråk var precis vad de ville ha. Det fanns en genomtänkt strategi för hur man skulle starta slagsmål och samtidigt framstå som ordningsamma. Alkarp skriver:
"Nazisternas möten följde en viss koreografi, ett välbekant mönster, där polisen förr eller senare skulle lockas ingripa mot motdemonstranter och allmänhet. Det var en beprövad "möteskultur" som Hitler personligen förordade. Våldet i sig var en del av propagandan, våldet bevisade att SSS var en politisk kampgrupp och inte en diskussionsklubb - men våldet tedde sig ytterst medvetet och selektivt. Frontfigurerna och fanvakten betedde sig för det mesta mycket disciplinerat, men vid varje möte fanns en vaktgrupp vars enda uppgift var att provocera fram bråk i de bakre leden."
När man jämför 1943 års kravaller med dagens högerextrema demonstrationer ser mycket bekant ut. Men den kusligaste likheten är den Alkarp sätter fingret på. Att utmåla sig själva som skötsamma och samtidigt provocera fram slagsmål med motdemonstranter var nazisternas strategi från början. Det var så man ville underminera den bräckliga Weimar-demokratin, genom ständiga gatustrider med sin kommunistiska motpart, tills vanliga medborgare skulle längta efter ordning till vilket pris som helst.
De antirasister som verkligen tar till gatstenarna har således gått i en skickligt gillrad fälla. (Om man bortser från de adrenalinjunkies som jagar en snabb fix.) I samma ögonblick man faller för nazisternas våldspedagogik har man betett sig som de beräknat. Game over.
Det var därför som det nya inslaget i förra helgens demonstration i Salem kändes så befriande. Längs högerextremisternas demonstrationsväg stod en kedja av representanter för "Stoppa nazismen - aktivt ickevåld" i gula reflexvästar. Aktivisterna från "Stoppa nazismen" höll också upp namnskyltar på de femton personer som på senare år mördats av representanter för högerextrema rörelser. Femton politiska mord på tjugofem år - det är en siffra som saknar motstycke i svensk efterkrigstid.
Av tidningsreferat och foton att döma var de gula västarnas närvaro extremt provocerande för nazisterna. Det är lätt att förstå varför. De bryter mot dramaturgin, de går inte i fällan, de står bokstavligen för motsatsen till fascismens våldsromantik. Det är just de som utan att inskränka demonstrationsrätten kommer att få bort fascisterna från Salems gator. Därför var deras närvaro det mest hoppfulla inslaget i svensk politik på länge.